Uppgifterna on SKANDINAVISKA PIPFABRIKEN är hämtade från Claes Krantzs bok ”Den svenska pipboken” (1946). Historien om SVENSKA PIPFABRIKEN har vaskats fram av Per Billhäll (bl. a. genom kontakt med änkan till grundaren), sedan han sett några pipor av detta märke i en tobaksaffär i Västra Frölunda. Uppgifterna om SKÅNSKA PIPFABRIKEN slutligen är hämtade från en broschyr jag fått låna på Pip-Larsson i Malmö.

SKANDINAVISKA PIPFABRIKEN – SKAPI
Fabriken startade i Uddevalla år 1936. Dess ursprung finns att spåra i Köln år 1811, då en man vid namn David Schwab grundade en pipfabrik där. Denna blev mycket framgångsrik och kom snart att ha flera hundra anställda. 1929 inleddes ett samarbete med en engelsk pipkoncern (vilken är okänt), som från 1933 helt övertog driften. Vid andra världskrigets utbrott lade tyska staten beslag på anläggningen som sedan totalförstördes under de allierades bombningar av Köln.
Max D. Schwab, som grundade SKAPI, tillhörde tredje generationen pipfabrikanter inom familjen. Den politiska utvecklingen i Tyskland under 30-talet gjorde att han flyttade till Sverige och beslöt att grunda en pipfabrik här. Med hänsyn till vad som sedan hände var det uppenbarligen en klokt beslut.
Att fabriken kom att ligga i Uddevalla berodde på den ekonomiska kris som rådde i landet och som i särskilt stor utsträckning drabbade Bohuslän – här fanns gott om ledig arbetskraft. Hösten 1936 började man i blygsam omfattning i en källarlokal. Starten var mödosam. Något yrkeskunnande fanns inte så arbetskraften måste utbildas från grunden. Dessutom var tullarna på råvarorna så höga att de knappast skilde sig från tullsatserna på färdiga pipor. Detta lyckades dock Schwab få ändring på genom en uppvaktning hos finansminister Wigforss.
En av fabrikens försäljningsargument var att man sålde inrökta pipor, vilket var ovanligt vid den här tiden. Pipornas behandlades invändigt med en massa som uppfunnits och patenterats av general Axel Klingenstierna.
Fabriken blomstrade och fick flytta till nya lokaler, som även de snart blev för trånga. 1945 tog man steget fullt ut och byggde en stor fabrik som var klar att tas i bruk 1946. I anslutning till fabriken startade man också en metallverkstad. Avsikten var att bli så självförsörjande som möjligt, så här tillverkades ringar till piphalsar, tappar, pipbrotschar mm.
Kriget var en prövotid för de flesta pipfabriker, eftersom det var så svårt att få tag på briarrot. SKAPI klarade sig dock ovanligt bra och under större delen av kriget hade man tillräckligt med råvaror. Under slutskedet tröt de dock och man fick prova med andra träslag såsom päron och körsbär. De bästa resultaten nåddes dock med björk. Man experimenterade fram en särskild prepareringsmetod som härdade träet mot förbränning och resultatet påstås ha varit riktigt lyckat.
SKAPI tillverkade ett stort antal pipmodeller och man utvecklade också systempipor och pipor med huvuden i olika pressade material. Jag har inga säkra uppgifter om när tillverkningen upphörde men troligen var det i slutet på 60-talet.

SVENSKA PIPFABRIKEN
Svenska Pipfabriken i Lerum är något äldre än SKAPI. Den grundades 1931 av Gösta Eliasson, då endast 19 år gammal. Han hade påbrå inom tobaksbranschen genom att hans far ägde en cigarraffär i Göteborg.
Gösta Eliasson lärde sig yrket i Schweiz. Hans fabrik blev aldrig så stor som SKAPI (som mest sysselsatte den cirka 20 personer), men den kom att fortleva längre och dess pipor hade mycket gott rykte. Man tillverkade pipor för Brobergs i Göteborg och senare även för Pip-Center i Västra Frölunda och Pibe-Dan i Köpenhamn.
Liksom SKAPI hade man problem med råvaror under kriget. SVENSKA PIPFABRIKEN kom dock inte att specialisera sig på pipor i björk utan använde istället päronträ. Det är lite lustigt att ingen av de svenska fabrikerna använde bok, som i Danmark var det vanligaste ”ersättningsmaterialet”.
Fabriken såldes 1979 och stängdes några år senare. Den leddes hela tiden av Gösta Eliasson (som avled 1989) och hans hustru Lilian.
SVENSKA PIPFABRIKENs pipor var huvudsakligen klassiska. Man hade inget speciellt namn på piporna utan överlät till beställaren att bestämma detta. De namn jag sett är CENTER, PEARL, BROWN JEWEL och BLACK JEWEL. Gemensamt för alla är dock att de är stämplade ”Made in Sweden”. Man tillverkade släta pipor både i naturfärg (jungfrupipor) och mörkbetsade, sandblästrade i svart och ”tanfärg” samt rustikerade. De rustikerade är lite speciella på ett sätt som var populärt på 60-talet. Rustikeringen består av utskurna mönster med släta partier emellan. Även många danska fabriker gjorde pipor i liknande utförande vid den tiden.
De pipor jag sett har varit av hög kvalitet.

SKÅNSKA PIPFABRIKEN
Skånska Pipfabriken är lite svårare att få grepp på. I en broschyr som utkom så sent som 1988 berättas det att SKÅNSKA PIPFABRIKEN tillverkade pipor för hela Skandinavien fram till andra världskriget, men att bolaget sedan har varit vilande. Man vill nu (1988) återuppta tillverkningen och på nytt saluföra pipor och tillbehör.
Broschyren är elegant och påkostad, helt i färg och innehåller bilder på massor med fina pipor. Piporna kallas för LIRO. Där finns också adress och telefonnummer till ett försäljningskontor i Malmö och till fabriken i Hyllstofta. Dessa abonnemang har dock upphört.
Hyllstofta ligger inte så långt från där jag bor och jag vet att där har pågått piptillverkning. Detta fick jag reda på vid en hembygdsutställning, då man visade en pipa tillverkad i just Hyllstofta. Den var från krigsåren och träslaget var bok. Några närmare upplysningar om den kunde jag dock inte få.
De pipor som är avbildade i brochyren är med största säkerhet inte tillverkade i Hyllstofta. Jag skulle tro att det är italienska pipor som möjligen har fått sin slutfinish här i landet.
Som alltid, har Du några kompletterande upplysningar om någon av dessa piptillverkare är jag mycket tacksam om Du hör av dig.
    Jan