Dura Semjaniv – Broken Pipe (maj 2008)

Dura-vinjettFörsta gången jag träffade Dura hade han aldrig gjort någon pipa själv. Han ägde Pip Larssons i Malmö och sålde alltså pipor och tobak. Plus utförde en del pipreparationer. När jag väl inhandlat vad jag ville ha den där gången, pekade Dura på ett lite ställ med några blå informationspapper. ”Det där är nog något för dig”, sa han, så jag tog med ett papper hem. Det var en inbjudan att bli medlem i Svenska Pipklubben. Det krävdes inte många sekunders betänketid för att nappa på detta. Tack Dura! Och om jag inte minns alldeles fel, så var det på samma plats som Jan Andersson och Per Bilhäll träffades första gången ett par år dessförinnan, vilket resulterade i att Pipklubben startades. Så utan Dura hade vi kanske inte haft Svenska Pipklubben!

De flesta av er har förmodligen någon eller några gånger besökt pipmakare i deras verkstäder. Dessa kan uppvisa allt från rörigt och dammigt kaos till exemplarisk ordning. Duras verkstad fanns längst ut i den senare änden av skalan. Jag besökte honom många gånger och där var alltid perfekt ordning. Dels låg det säkert i hans kynne men dels tvingades han säkert till detta när han inredde sin första verkstad i en liten garderob! Alla maskiner kunde inte stå framme samtidigt. Och det fick bara plats en person åt gången i verkstaden. Så jag fick stå i dörrposten vid besök. Inte undra på att Dura tyckte att han fått oceaner av utrymme när han inredde uthuset bredvid sin nya villa för några år sedan. Den exemplariska ordningen kvarstod, men nu kunde alla maskiner finnas på plats samtidigt. Eftersom det var rökfritt i villan var det ju dessutom praktiskt att ha verkstaden separat. Där kunde Dura ta sig en pipa så ofta han önskade.

På det senaste årsmötet föreslog Dura att vi pipmakare i klubben skulle göra var sin pipa till ett 7-dagarsset. Detta skulle vi förstås göra gratis och behållningen efter försäljning skulle tillfalla klubben. Vi tyckte alla att det var ett bra förslag. Nu är detta pip-set snart färdigt och har även försetts med en elegant box. Det är verkligen ledsamt att inte Dura fick se slutresultatet. För det är något vi kan vara stolta över.

Det var trevligt att ha en kollega på cykel-, ja t o m promenadavstånd hemifrån. Man kunde knalla över för att dryfta något problem, låna något redskap som saknades, beundra och kommentera varandras alster. Eller helt enkelt bara röka en pipa tillsammans och prata en stund. Jag kommer att sakna Dura.

Bengt

En vana vid varje besök i Malmö under slutet av 80- och början av 90-talet var att gå in i konditoriet på norra delen av Södra Förstadsgatan och köpa lite kaffebröd. Därefter styrde man kosan snett över gatan till Pip-Larssons. Då Dura såg att man var i antågande, var han alltid snabb att sätta på kaffekokaren, trots att han själv föredrog the. Sedan blev det alltid en lång pratstund, mer eller mindre i lugn och ro beroende på hur mycket kunder det var i affären för tillfället. Men medan Dura var upptagen med kunder fanns det så mycket att titta på. Sortimentet av pipor och tobak var utomordentligt och dessutom hade Pip-Larssons den genuina charm som utmärker en riktigt gammal tobaksaffär. Så att insupa atmosfären var bara det ett sant nöje.

Dura blev medlem i Svenska Pipklubben allt ifrån starten och var en sann entusiast för verksamheten. Han deltog flitigt i de möten som anordnades – bara de inte kolliderade med fotbollsträningen, vilken var oerhört viktig för Dura. Det var alltid trevlig stämning och aldrig långt mellan skratten då han var med.

Det var ett privilegium att få lära känna Dura. Han var en duktig pipmakare och en sann entusiast, men framför allt var han en mycket god vän. Jag minns honom med glädje och stolthet, men saknar honom oerhört.

Jan

Som många andra träffade jag Dura första gången på Pip-Larson. Det var i början av 90-talet och jag arbetade vid den tiden i Skåne och vid ett affärsbesök i Malmö, såg jag att jag nog skulle hinna med ett besök på Pip-Larssons, hade aldrig varit där, men givetvis hört talas om butiken. Jag hann dit en 5-10 minuter innan stängningsdags.

Dura har vid flera tillfällen, senast vid vår Tysklandsresa, berättat att han i princip stod med nycklarna i handen och inväntade 18 slaget så han kunde rusa iväg till fotbollsträningen som han inte ville missa. Jag gick in utan att presentera mig och började kika på pipor och tobak och Dura måste ha dolt sin irritation mycket väl för jag tyckte bara att jag blev väl mottagen, även när jag ville gå bakom disken och kolla åldern på vissa tobaksburkar.

Nåväl, jag presenterade mig givetvis efter ett tag, och Dura hade ju hört talas om ”göteborgaren som köpte pipor som en galning” så efter att ha tömt hans lager på pipor och tobak och med beställning på mer, så tror jag han förlät mig att han blev sen till träningen!

På 2000-talet intensifierades vår vänskap dels med min försäljning av hans pipor men framför allt med våra resor till Chicago som vi företog under många år, där Dura hjälpte mig med försäljningen både på rummet och vid utställningen. Det var också på en resa som vi skulle ses sista gången, Till en pipshow i Tyskland. På hemvägen besökte vi en gammal pipfabrik i forna Östtyskland. Dura var så fascinerad av att se den gamla fabriken med anor från 1919 där tiden hade stått stilla i stort sett sedan dess. Under hela hemvägen återkom han flera gånger till hur fantastiskt det hade varit att få uppleva detta och att han aldrig skulle glömma det så länge han levde.

Att det var så kort tid kvar för Dura, anade ju förstås ingen av oss.

Tack Dura för alla trevliga minnen. Saknar dig!

Per