De tobaker som utgör bas i nästan alla blandningar är Virginia och Burley.

Ljus Virginia kan variera i färg från ljust gult till brunt. Den har en sur kemisk reaktion och nikotininnehållet är inte särskilt stort. Ren ljus Virginia bör rökas med stor försiktighet eftersom den lätt kan irritera slemhinnorna om den brinner för varmt. Det gamla rådet att svag ljus Virginia endast bör rökas av den verkligt erfarne piprökaren stämmer alltså väl.

Då Virginian skördas, skärs bladen av från stammen och sätts i en sorts ställningar. Dessa placeras i torklador där de värmetorkas. Denna torkmetod innebär att man har en värmekälla i ett angränsande utrymme från vilket varm luft leds in i själva ladan genom rörledningar. Temperaturen ökas successivt och är i slutskedet 80 grader. Proceduren tar cirka 5 dygn.

Då man skördar Burley skär man av hela plantan, man skär alltså inte loss bladen från stammen. Burley kännetecknas av hög nikotinhalt, lågt sockerinnehåll och den kemiska reaktionen är basisk. Den är också den tobak som lättast absorberar såser.

Hela plantorna hängs i torklador där de lufttorkas. Man leder inte in någon varmluft utan lufttillförseln regleras genom luckor i väggarna. Denna metod är betydligt mer tidsödande och tar 2-3 veckor beroende på vädret.

Eldtorkning är en lite mer exklusiv metod som används för Kentucky och Mörk Virginia. Dessa tobaker blir mycket mörka i färgen och nikotininnehållet högt. De blir oftast mycket smakstarka och används i små mängder i blandningar som s.k. kryddtobaker.

Torkningen inleds med att de får hänga några dagar i ladorna utan uppvärmning. Därefter tänds eldar av långsamt brinnande träslag inne i ladorna som är väl tillslutna.

Orientalisk tobak finns det en stor flora av. De används nästan uteslutande som kryddtobaker. Plantorna är här oftast betydligt mindre och tobaken kännetecknas av högt innehåll av nikotin och utpräglad arom. De flesta orientaliska tobaker soltorkas. Bladen skärs av från stammen och träds sedan upp blad för blad på långa linor, som sätts upp i solen. Detta är en mycket tidsödande metod och är sannolikt bara möjlig i länder där arbetskraften är billig. Tiden för torkningen är helt beroende av väder och vind.

Den orientaliska tobak som är mest känd, och också lättast att identifiera på både lukt och smak, är Latakia. Huvuddelen av denna kommer från Syrien och den är inte soltorkad utan eldtorkad. Sägnen säger att denna typ av tobak tillkom genom att man helt enkelt hängde tobaken till torkning i sina tält. Där fick den hänga i röken från de eldar man hade för uppvärmning och matlagning. Den blev då alldeles svart och fick en rökig smak och lukt. Det sägs också att man förr ofta eldade med kamelspillning och att det var detta som gav Latakian dess speciella arom. Jag är själv mycket förtjust i mixtures med ett rikligt innehåll av Latakia. När jag röker en sådan tobak kan jag dock se på icke-piprökare i min omgivning att de inte har någon svårighet alls att tro, att tobaken har torkats i röken från kamelspillning.

Perique är en amerikansk kryddtobak som framställs i begränsad omfattning i Louisiana. Den har mycket högt nikotininnehåll. Jag fick vid ett tillfälle möjlighet att smaka ren Perique. Den hade en mycket fyllig och kraftfull smak men var inte alls frän eller stickande. Den hade också en utpräglad arom som jag har känt i vissa blandningar tidigare, dock utan att veta att den härrörde från just Perique. Min fru klagade dock på att den luktade förskräckligt och då jag en stund efter att jag rökt färdigt kom in i rummet där jag hade suttit, kände jag själv att det luktade lite unket och obehagligt. Detta har jag dock aldrig märkt i blandningar som innehåller Perique, men så ingår den alltid i små mängder.

TOBAKENS HANTERING                                                                                                  Då tobaken torkats enligt någon av de metoder som beskrivits ovan, är den så torr och skör att man inte kan hantera den. Den första åtgärden blir att fukta tobaken så att man får den hanterbar. Därefter ”strippas” den (mittsträngen tas bort) och rivs sönder i mindre bitar. Så vidtar såsningen. Man tillsätter då en sås innehållande olika smakämnen. De effekter man vill uppnå med såsningen är att finna bland nedanstående:

-höjd fuktighet                                                                                                                 -ökad smidighet
-ökad färgkontrast
-ökad sötma
-maskering av dålig smak
-minskad skarphet
-ökad lagringsduglighet

All tobak såsas, men man kan se att de två första faktorerna kan uppnås med enbart vatten. Hos de flesta fabrikanter tillsätts dock vissa smakämnen. Dock misstänker jag att viss tobak (huvudsakligen engelsk) fortfarande såsas med enbart vatten. Detta beroende på den lagstiftning och de skatteregler som gällt i England fram till för cirka 15 år sedan.

Efter detta pressas tobaken, skäres i lagom snitt och torkas. Som avslutning flavouriseras den – om det nu är en tobak som skall flavouriseras.

Såsning och flavourisering är två begrepp som ofta förväxlas i detta sammanhang. Märk väl att såsning är en åtgärd som kommer in tidigt i processen medan flavourisering utföres sist. Det är här fråga om mycket lättflyktiga ämnen som helt skulle försvinna om de tillsattes på ett tidigare stadium.

Jan Andersson