Vollmer & Nilsson – ett pipmakarteam (nov 2004)

VNvinjettOm man som skolgrabb köper sig en pipa – det ska ju vara en kvalitetspipa, så det får bli en det står ”real briar” på – kan det kanske leda till att man blir pipmakare. Har man sedan en fem år yngre bror som med beundran iakttar allt storebror gör – ja, då kan det till och med hända att man blir ett pipmakarteam. Nu var det inte riktigt så det gick till då Vollmer & Nilssons pipmakeri startade. Visst köpte sig storebror Anders en ”real briar” under skoltiden, och säkerligen iakttog lillebror Martin med beundran vad storebror hade för sig. Dock ledde detta inte till att de båda bröderna vid den tidpunkten hade några planer på att bli pipmakare; Anders fick efter avslutade studier arbete som laborant vid Arlövs sockerbruk, medan Martin började studera teologi i Lund.

VN05En bok väcker intresse Den tändande gnistan för bröderna Anders Nilsson och Martin Vollmer var, att man vid ett besök i Köpenhamn kom över Bjørn Thurmanns bok Pibemagerens Håndbog – fra klods til pibe. De satte genast igång där hemma vid köksbordet med några förborrade klossar och lärde sig på det sättet de första grunderna. Men de båda bröderna insåg tidigt, att skulle det bli riktigt bra pipor måste man göra dem från grunden; man måste borra klossarna själv och skaften måste göras för hand av ebonitstänger. Så man började prova sig fram, och eftersom både Anders och Martin tycker om att hitta funktionella och fiffiga problemlösningar blev det ett flitigt experimenterande. Dock, köksbordet är en bra plats till mycket, men det rymmer inte särskilt många svarvar och andra skrymmande maskiner. För ungefär tre år sedan fick Anders och Martin tillgång till en lämplig lokal och detta inföll vid en mycket lämplig tidpunkt för de båda bröderna. Martin tyckte sig ha lagt tillräckligt många år på studierna i teologi (planerna på att bli präst hade han sedan länge övergett), och genom rationaliseringar och omorganisationer på Anders arbetsplats kände sig även han redo att prova något nytt. Tänk om man kunde försörja sig på att göra pipor? Det som är så roligt! Visst kunde det vara värt ett försök.

VN01Bra förebilder Anders och Martin var fullt medvetna om att deras pipor måste vara perfekta tekniskt sett, annars hade man inte någon chans att lyckas. Dessutom måste man få tag på bra material och man måste hitta en egen stil, en stil man verkligen ”kände för” – förhoppningsvis skulle den sedan även tilltala andra. Martin hade under ett antal år med stort intresse samlat pipor, och bland de pipor han samlat på sig fanns tre stycken av några av de allra bästa pipmakarna: Sixten Ivarsson, Bo Nordh och Björn Bengtsson. Dessa tre pipor studerades i detalj, och man var helt inställd på att alla detaljer skulle bli lika perfekta som på dessa tre mästares pipor. Man började successivt bygga upp sin verkstad, och det som styrde takten i uppbyggnaden var ekonomin. Några skulder ville man inte dra på sig, då var det bättre att vänta tills man fick pengar. Även om det nog ibland kan kännas frustrerande att inte kunna skaffa den utrustning man behöver så snabbt man vill, har det även vissa fördelar. På det här sättet får man tid att prova utrustningen och kan göra de förändringar och anpassningar som behövs. Är man nödd att hålla nere kostnaderna leder detta också till ett kreativt tänkande och man försöker hitta billiga men ändå bra lösningar, något som Anders och Martin visat stort prov på.

VN02Tre års lärotid Det var med stor förvåning jag i början på september fick ett mail, där Anders Nilsson och Martin Vollmer inbjöd mig att besöka deras nya pipmakeri. Ett nytt pipmakeri här i landet är något så synnerligen ovanligt, att det väl inte är konstigt att jag blev förvånad. Vad som ytterligare spädde på min förvåning var, att man i mailet berättade att man hållit på i tre år. Kanske hade jag tagit det hela som ett skämt, om man inte bifogat några bilder på de pipor man åstadkommit. Dessa imponerade på mig! Just detta att man hållit på i tre år utan att berätta om det, visar på de krav Anders och Martin ställer på sig själva; man ville vara helt nöjd med piporna man framställde innan de visades upp för omvärlden.

VN10Sandblästring och silversmide Jag var inte sen att acceptera invitationen och tillsammans med Bengt Carlson besökte jag de båda bröderna i mitten på september. Verkstaden ligger i en stor villa på fängelseområdet i Malmö, en villa som tidigare var bostad för de två högsta cheferna på fängelset (då systemet med tjänstebostäder fortfarande var brukligt), men numera är uthyrd. Då Anders och Martin visar oss in i sin verkstad märker man hur stolta de är över den, något de också har alla anledning att vara. Det här med att göra pipor är något de verkligen tycker är roligt, det kan man inte ta miste på. Det är en mycket välordnad och trivsam verkstad och här finns gott om påhittiga lösningar. En bandslip, som man själva konstruerat och som går från golv till tak, drar genast uppmärksamheten till sig. För slipskivor har man riggat upp borrmaskiner med reglerbart varvtal istället för de gängse maskinerna. Orsaken är att slipmaskiner med reglerbart varvtal är väldigt dyra, på det här sättet har man nått en lika effektiv men betydligt billigare lösning. Nackdelen är bara att de bullrar mer, säger de båda. Men, tillägger Martin, det är inget emot hur sandblästern låter. Ja, man har också skaffat en sandbläster, vilket är ganska så ovanligt bland pipmakare. Det är inte världens snabbaste bläster, det tar ungefär en timma att blästra en pipa, men vad spelar det för roll när man har roligt och resultatet blir bra. Dessutom berättar Martin, som gör de flesta sandblästringarna, att han får stanna upp var femte minut för att göra rent filtret. Men inte heller det är enbart en nackdel. Vid varje sådan paus får man tillfälle att granska pipan, se var det behöver tas mer och vilka ställen man ska vara extra försiktig på. Under de tre år man använt som lärotid, har man också lärt sig silversmide. Det är huvudsakligen Anders som står för silverarbetena, och man har till och med skaffat och inregistrerat en egen silverstämpel. Utöver silver använder man gärna andra träslag, horn och en typ av rekonstituerad ädelsten, som är lite flammig och mycket dekorativ (du kan bland annat se den på pipan på omslaget). Bambu har man hittills inte nyttjat, beroende på att man inte fått tag på någon av tillräckligt bra kvalitet – ett problem man delar med de flesta andra pipmakare. Bambu är en bristvara i dag! De allra flesta pipskaften görs av ebonit. I vissa fall använder man även cumberland, men akryl vill man inte befatta sig med.

VN03Tydliga stämplar Piporna stämplas Vollmer & Nilsson och en liten förklaring kan kanske vara på sin plats här. Orsaken till att Anders och Martin har olika efternamn är att de är halvbröder. Anders bär namnet Nilsson efter deras gemensamme far, medan Martin har sin mors efternamn. Men nu åter till namnet på piporna: Vollmer & Nilsson är ett långt namn, och långa namn är svåra att stämpla med en konventionell stämpel. När jag såg hur tydliga, jämna och djupa stämplarna var, trodde jag därför att man hade något speciellt hjälpmedel till detta. Så är det dock inte. Man använder en helt konventionell stämpel, men har – som med en hel del annat – kommit på vissa tricks som hjälper dem att nå ett så bra resultat. Jag är inte kapabel att redogöra för hur de går tillväga, men vid vissa former på halsen använder man pelarborrmaskinen för att få tillräckligt tryck, vid andra svarven. Resultatet blir i alla fall utmärkt – men man tillstår att det är ett nervöst moment. Att två pipmakare jobbar tillsammans på det här sättet är ovanligt, mycket ovanligt. Jag vet bara ett enda annat exempel och det är Bangs pipmakeri. Precis som med en Bang-pipa, vet man aldrig vem som gjort en pipa märkt Vollmer & Nilsson. I vissa fall kan det också hända att det är båda två, eftersom man ibland lämnar över pipor mellan sig.

VN06Klassiska modeller Som framgår av bilderna är både Anders och Martin mycket förtjust i de klassiska modellerna och många av deras pipor är direkt klassiska, medan andra är variationer på detta tema. Man hämtar också gärna inspiration från bilder på gamla pipor, gärna pipor gjorda i början på förra seklet. De flesta klossarna har man hittills köpt av Tom Eltang. Tom har dock svårighet att skaffa fram tillräckligt med klossar, så man hade vid vårt besök en sändning på gång ifrån Italien. Piporna Anders och Martin gör kan vara släta, sandblästrade eller rustikerade. Piporna lämnas i allmänhet naturella inne i tobakshålet – vilket jag personligen föredrar även om jag vet att det är ett omdiskuterat ämne. Det är ett hantverk av absolut högsta klass man presterar och det tar ungefär två arbetsdagar att göra en pipa. Jag kan bara önska Anders och Martin all lycka till i framtiden och kommer att med största intresse följa deras verksamhet. Det kommer sannolikt att finnas anledning att återkomma fler gånger till dessa duktiga pipmakare här i Rökringar.

Jan Andersson

VN12VN11