Ronny Thunér (maj 2005)

Snabba framsteg som pipmakare

RTv2I Brevlådan i förra numret kunde Du läsa några brev från Ronny Thunér, en man med ambitionen att bli pipmakare. Sedan dess har utvecklingen gått rasande fort. Bakgrunden till det hela är lite utöver det vanliga. Ronny, som är 37 år gammal, lider sedan födseln av grav ADHD. Enligt honom själv har han tillbringat 36 år av sitt liv i ett totalt kaos, men har efter lång kamp nu fått adekvat medicinering, vilken gjort att hans tillvaro lugnat ner sig. Ronny beskriver det hela på följande sätt: ”För sex månader sedan kunde jag inte läsa första raden i Aftonbladet för jag var alldeles för splittrad, nu ger jag mig på finlir som piptillverkning som kräver tålamod och koncentration. Vägen dit är som förutbestämd”. Ronnys saknar fortfarande en hel del av den utrustning och de maskiner han behöver som pipmakare, men då detta skrivs ser det hela ut att lösa sig. Bengt Carlson har påtagit sig rollen som mentor, och därigenom får Ronny den bästa tänkbara hjälp. Framstegen har heller inte låtit vänta på sig, och de pipor Du kan se i samband med den här artikeln visar inte minst vilken flödande kreativitet Ronny besitter. Jag tror säkert det blir anledning att återkomma till Ronny och hans pipor här i tidningen – och eftersom utveckling hos honom går så fort som den gör, dröjer det nog inte så länge. I början på året deltog Ronny i en utställning och inför denna skrev han nedanstående artikel, i vilken han berättar hur intresset för att göra pipor tog sin början. Innan Du övergår till denna fascinerande berättelse vill jag påpeka, att de personliga uppgifter jag skrivit ovan givetvis har godkänts av Ronny.
Jan Andersson

MIN VÄG TILL ATT BLI PIPMAKARE 

Det hela började vid jultiden -04, sökandet efter en tobaksaffär i Danmark som blev början till min piptillverkning. Jag hade hundrakronorspipor som egentligen inte smakade bra men betydligt bättre än en cigarett. I tron att en tobakssort av den högre skolan skulle förändra pipans smak, sökte jag genom hundratals sajter på Internet. Resultatet blev detsamma, även om det smakade bättre med de blandningar som eliten inom tobaksindustrin hade att erbjuda.

Jag började tänka om, kunde inte tobaken erbjuda vägen till mitt eget ”Smokers Heaven” så måste pipan vara den faktor som spelar största rollen i smakupplevelsen. Jag hittade en importfirma på nätet som saluförde ”starters kits”, alltså förborrade klossar med munstycke. Färdiga att såga, tälja och slipa till önskad form för att sedan stoppas med premiärstoppet. Dessa klossar var försedda med ett munstycke som hade ett kolfilter, som renade röken från många bismaker som annars gör rökningen mindre angenäm. Vad som var mindre lyckosamt var att dessa klossar var av en kvalitet som innehöll många brister, sågade ur mittpartiet av den rotklump som pipor görs av i allmänhet. De är fulla med barkflagor som vävts in i träet under växtens första levnadsår, de är omöjliga att förutse och omintetgör klossens möjligheter att uppnå färdigt skick. RT01Jag hade lagt ner tillräckligt mycket pengar på detta att jag inte tänkte låta dessa flagor förstöra mitt arbete eller sökande efter njutning. Visst var där flagor som gick genom tobakshålet och ruinerade mina utsikter om en bra pipa. Det går inte att röka i en pipa med ett stort hål i sidan på huvudet som går rakt in i tobakshålet. Nedstämd och irriterad förbannade jag min nyfikenhet och lusta att söka egna vägar, inte heller kunde jag släppa de pipor som låg obrukbara i lådan med ventilationshål som gapade som hungriga munnar åt mig då jag tittade på dem. Tanken slog mig att jag skulle täppa till dessa hål, så de inte kunde påminna mig om att jag inte ens fick provsmaka mina kreationer. Jag gnuggade gipspulvret ur ett par bitar av en gipsbinda och blandade med vatten, täckte hålet med bivax och hällde blandningen rakt ner i tobakshålet. När det väl stelnat tog jag en spetsig kniv och holkade försiktigt ur skallen utan att komma i närheten av det hål som nu var igentäppt. Resultatet blev en pipa som gick att röka ur, jag eldade först med torr tobak som brann snabbt och härdade gipset innan jag vågade mig på att dra ett halsbloss av en av mina bättre tobakssorter.

Visst det gick och jag upplevde även en smak som jag tidigare inte upplevt, en sann njutning i vart bloss. Jag hade vid årsskiftet gått med i Svenska Pipklubben, dit vände jag mig nu i hopp om att de skulle kunna hjälpa mig att hitta klossar av bättre kvalitet. Smakade dessa lågbudgetklossar med gipsinlägg så pass mycket bättre, hur skulle då en pipa utan anmärkning smaka? Svaret lät inte dröja på sig och en adress till Tom Eltangs Briarshop i Danmark gavs till mig i ett mail från klubben. Oturligt nog stod Tom Eltang i stor nöd av klossar och kunde inte hjälpa mig på något sätt. Åter i mulen misär, men jag skickade ett nytt mail till klubben med bud om Toms läge. Jan Andersson, sekreterare i Svenska Pipklubben kom återigen med svaret snabbt och två nya adresser till pipmakare även dem i Danmark. Denna gång kände jag att det skulle lyckas. Jag tog kontakt med Søren Refbjerg Rasmussen som svarade mig ytterst ödmjukt och meddelade att han skulle hjälpa mig bara jag talade om vad jag behövde. Nu blev jag en smula stirrig och visste inte riktigt vad jag skulle be om, men lyckades få ihop en beställning som jag mailade samma dag till honom. Jag skrev också tillbaka till klubben och tackade för kontakten, att jag ville göra någonting för att visa min tacksamhet för denna vägledning. Svaret jag fick av Jan Andersson denna gång var, att jag skulle hålla klubben ajour om mina framsteg och det skulle vara tillräckligt för att visa min tacksamhet.

RT02Klossarna från Søren kom med posten, en högtidsdag för mig och jag tog ett kliv till verkstaden för att påbörja mitt projekt. I paketet fanns klossar, munstycken av olika sorter, buffelhorn, buxbom, bambu, slippasta och carnubavax. Søren hade försett mig utöver min beställning, riktigt generöst dessutom. Vilket trä han hade försett mig med, ytveden i Briarroten, den finaste biten där ådringen stundtals löper i raka linjer. Jag kände mig hedrad att ha fått denna kontakt från klubben. Återigen blev jag tvungen att skriva och tacka som ödmjukast för denna adress, jag visste inte ord för den tacksamhet jag kände till dessa människor. Jag började fundera över ytstruktur, jag frågade klubben igen om detta, svaret blev över förväntan. I svaret jag fick fanns adresser till de främsta pipmakarna i världen, dem skulle jag ta kontakt med om jag hade funderingar i mitt nyfunna kall. Jag blev iskall i kroppen, ska jag snacka med dem om de frågor jag har? Många var de tankar som for genom huvudet, samtidigt som jag visste att detta var en chans man bara får en gång i livet. Bengt Carlson blev den förste som jag tog kontakt med angående rustikeringar av pipor. Svaret kom lika snabbt denna gång som när jag skrivit till pipklubben, eller svaren måste jag nog säga för där stod mycket mer än jag frågat om men ändå undrade över. En sannerligen trevlig och positiv man som med öppet sinne mottog mina funderingar och besvarade dem på ett sakligt och lättbegripligt sätt. I sluttexten stod det så här: ”Du är välkommen att höra av dig när (inte om) du stöter på problem i framtiden.” Att man får en kick av en sådan respons från eliten av piptillverkning är det ju ingen tvekan om.

Jag fick fart på mitt lärande och utvecklas hela tiden, även vid motgångar håller jag modet uppe och strävar vidare. Jag har en mycket bristfällig utrustning för ändamålet men har som mål att skrapa ihop ekonomin som behövs för att utrusta en pipverkstad. Jag har varit i kontakt med andra pipmakare om de borr som är specialgjorda för att utforma tobakshålet, Vollmer-Nilsson. Två bröder som sadlat om till pipmakare, de senast etablerade pipmakarna i Sverige. De svarade mig väldigt positivt och välkomnade mig in i pipbranschen, alla som jag haft kontakt med inom detta skrå är väldigt trevliga. Det verkar inte finnas någon vilja att undanhålla några yrkeshemligheter från varandra, bara välvilja att kunna hjälpa sin nästa. De skickade mig nytagna bilder på deras borrar som de själva använder i sin tillverkning och talade om vad för material de använt för framställandet av dessa. Denna information skulle jag sedan ta med till en verktygsmakare och be dem göra en uppsättning av dessa. Det har jag nu också gjort, jag blev även där mött av ett leende inför den beskrivning jag hade om de borr jag ville ha framställt. En utmaning tyckte verktygsmakaren som aldrig hört talas om dessa borr tidigare, men ingen bliver fullärd i sitt yrke utan lär så länge dom lever.

Ytterligare en pipmakare stod nu inför ett mail från mig, Love Geiger. Jag ville att han skulle ge mig lite tips om svarvar och de tillbehör som krävs för att tillverka bland annat munstycken. Han stod mitt i ett flytt samt att han hade en fru som skulle föda honom ett barn vilken dag som helst. Men han lovade att skicka telefonnummer när allt lugnat sig så kunde vi språkas vid om mina funderingar. Han ville också att jag skulle skicka honom ett par bilder av mina kreationer, vilket jag också gjorde. Han har nu hört av sig med nummer att nå honom på, han har även blivit lycklig pappa till en dotter. Hit har denna historia sträckt sig så här långt, jag ska ta kontakt med Love i veckan. Förmodligen innan mässan, som denna historia kommer att visas på. Var allt kommer att sluta är en hemlighet bara gudarna har svaren på.
Ronny Thunér