Peter Heding (Sep. 2008)

Heding-vinjettDå en av de yngre forskarna vid Steno Diabetes Center i Gentofte våren 2006 utan förvarning lämnade in sin avskedsansökan, slog det säkert ner som en bomb bland kollegorna. Att någon så där utan vidare lämnar ett intressant och välbetalt jobb med goda karriärmöjligheter, hör verkligen inte till vanligheterna. När sedan kollegorna fick veta att han istället skulle ägna sig åt att göra rökpipor, kan man nog tänka sig att en och annan stod där med gapande mun i förundran. Den unge forskaren heter Peter Heding.

Heding-01BMen låt oss gå lite tillbaka i tiden. Peter Heding (född 1971 i Köpenhamn) utbildade sig först inom handel och arbetade under några år med försäljning, inköp och administration på ett elektronikföretag. 1995 återgick han dock till studierna, men nu inom ämnet biologi. Efter 6 års studier vid Köpenhamns universitet fick han ett forskningsstipendium och påbörjade sitt arbete vid Steno Diabetes Center, där han sedan fick fast anställning. Parallellt med detta arbetade han på sin doktorsexamen, som han avlade i februari 2005. Men redan vid den tiden hade ett annat intresse vuxit sig allt starkare hos Peter.

Heding-02Ett TV-program blir betydelsefullt
Peter hade under lång tid känt en stark längtan att åstadkomma något med sina händer, att ägna sig åt ett hantverk där han kunde få utlopp för sin kreativitet. Av en händelse råkade han 2003 se en intervju på TV med pipmakaren Anne Julie och blev helt betagen av de vackra skapelser hon kunde åstadkomma. Detta var precis vad han sökte – en kombination av funktion och vacker, personlig design. Tom Eltangs verkstad låg inte långt från Peters dåvarande arbetsplats, så en dag på väg från jobbet åkte han inom Tom och köpte ett par briarklossar. Sedan satte han igång med de enkla verktyg han hade där hemma, huvudsakligen kniv och fil. Det blev mest under sena kvällar och den vanligaste arbetsplatsen var köksgolvet.

Då Peter format två piphuvuden tog han med dem till Tom. Visserligen var de inte borrade och saknade dessutom skaft, men Tom blev mäkta imponerad över vad han fick se. Faktum är att Tom blev så imponerad, att han erbjöd Peter att komma till verkstaden och få råd och tips om hur han skulle gå vidare. Denna lärotid varade i två år.

Heding-03Peter Hedings pipor introduceras i Chicago
2005 tyckte Tom det var dags att visa upp Peters pipor för omvärlden och tog därför med sig några av dem till Chicagos Pipe Show. Man kan tänka sig att det var med stor spänning Peter väntade på att Tom skulle återvända. Hur hade det gått? Var det någon som hade köpt hans pipor? Det var säkert med både glädje och lättnad Peter tog emot beskedet att samtliga pipor sålts, och detta utan att man behövt dumpa priserna. När det året därpå gick lika bra började tanken gro – kanske det skulle vara möjligt att försörja sig som pipmakare. Ett år senare var beslutet taget.

Från Köpenhamn till Englerup
För tre år sedan flyttade Peter och hans familj från Köpenhamn till den lilla byn Englerup, belägen några mil väster om Roskilde. Englerup är en stillsam och charmig by med många gamla hus, flera av dem med halmtak. Peters hus är dock nybyggt, men på ett sådant sätt att det smälter väl in i den gamla bebyggelsen. Då man köpte tomten fanns där ett gammalt hönshus som var i mycket dåligt skick, bland annat saknade det tak. Detta har nu Peter rustat upp och gjort till en både trivsam och väl fungerande verkstad.

Heding-04Jag besöker Peter en av de första dagarna i juni och när jag har hört historien om hur han blev pipmakare, kan jag inte låta bli att fråga: ”Var det ändå inte ett svårt beslut att fatta, att säga upp sig från en välbetald tjänst som forskare och satsa på en ganska osäker framtid som pipmakare och egen företagare?” Jag förstår av Peters svar att han trots allt inte tyckte det var så svårt. Han hade länge närt en önskan om att få ägna sig åt pipmakeri, och när nu möjligheten öppnade sig gällde det att ta chansen. Det framgår också klart och tydligt att han trivs väldigt bra i sin nuvarande roll. Han tycker om att jobba ensam och dessutom passar det väldigt bra in i familjelivet. Peters fru är läkare och jobbar ibland kvällar och nätter, och eftersom de har tre små barn är det praktiskt att Peter jobbar hemma. Därigenom kan han förlägga sina arbetstider så att de passar in med skola och dagis.

Heding-05Personliga pipor
Peters verkstad är sparsamt inredd då det gäller maskiner, vilket understryker att han jobbar mycket på fri hand. Egentligen har han bara en slipmaskin, en fast monterad borrmaskin som huvudsakligen används för rustikeringar, en svarv och en polermaskin. Någon bandslip finns inte, men han har funderingar på att bygga en. En sådan skulle underlätta mycket då det gäller sliparbetet, vilket i dag nästan helt görs för hand.

Huvudsakligen använder Peter italiensk briar och skaften är alltid handgjorda från tysk ebonit. Bambu, horn, elfenben och en del mer eller mindre exotiska träslag förekommer inte så sällan som utsmyckning. Piporna finns som släta, rustikerade och sandblästrade. Sandblästringarna gör Peter hos Tom Eltang. Piporna finns i fyra graderingar; brons, silver, guld och diamant. Graderingarna sitter intill stämpeln, ”Heding Denmark”, i form av en prick i respektive metall. Då det gäller den högsta graderingen, diamant, är det en liten Zicoria-diamant som infogas. De största marknaderna är USA, Ryssland och Kina, men Peters pipor finns också i flera andra länder.

Peter har en mycket personlig stil, men givetvis har han låtit sig inspireras av andra pipmakare. Som inspirationskällor nämner han särskilt Tom Eltang, som varit hans läromästare och mentor, Teddy Knudsen, Kent Rasmussen och Bo Nordh. Nya idéer till pipor får han ständigt och det fantastiska är, som Peter uttrycker saken, att då jag får en idé en kväll kan jag dagen därpå gå ut i verkstaden och förverkliga den. Det är en stor skillnad mot medicinskt forskning, där man ofta får vänta på resultatet i åtskilliga år.

Heding-06En passionerad fiskare
Vi har suttit några timmar i Peters verkstad. Tiden har gått fort, som alltid när man har trevligt. Jag har fått se ett antal fantastiska pipor, en del helt färdiga, andra där det återstår några timmars arbete. Vi går ut på den stora gräsmattan bakom boningshuset. Går man upp på altanen kan man i fjärran se Isefjorden glimma. ”Där finns det gott om havsöring”, säger Peter. Han är väldigt intresserad av fiske och har fiskat mycket uppe i de norrländska floderna och sjöarna både i Sverige och Norge. Nu hoppas han att sönerna (alla hans tre barn är pojkar) ska bli lika intresserade av fiske som han själv. Då kan han, då de blir lite äldre, ta med dem på spännande fisketurer. Och vad kan väl vara bättre än att tillsammans med sina söner slå sig ner vid en norrländsk fjällsjö och med pipan i munnen vänta på att fisken ska nappa.

Jan Andersson