I Rökringar nr. 57 kunde Du läsa om hur Ronny Thunér kom att intressera sig för piptillverkning och om hans första trevande steg på den vägen. Sedan dess har mycket hänt, Ronnys utveckling har varit enorm och han har kunnat skaffa den utrustning som är nödvändig. Här kan Du läsa fortsättning på Ronnys mycket öppenhjärtiga berättelse:

Det vart en ganska så omtumlande resa efter den sista insändaren, mycket har hänt i utvecklingen och många har jag att tacka för det. Resan till Love Geiger blev ett riktigt avstamp in i pipmakarsvängen och skygglapparna virvlade iväg för att aldrig mer ses. Han gav insikten i pipans innersta och dess betydelse för funktionen, en pipa kan ju vara hur vacker som helst men stämmer inte de borrningar som ska vara så är den oduglig som rökverktyg. Han lärde mig att skissa upp på klossen i förväg alla moment och mått, användandet av overheadplast till profiler som enkelt kunde placeras på klossen för att hitta lämpligaste plats att göra en pipa. Med de enkla verktyg jag då hade så hade jag bara tagit klossen och på känn slipat ner den till förhoppningsvis vettig form, hålen borrades med pelarborren. Så, Love gav mig en värdefull hjälp till att nå mina mål lättare trots min magra verkstad. Han visade mig infärgningen och dess slutkläm som fick pipan att få den glasklara lyster som man närmast kan beskriva som högpolerad marmor. Vistelsen hos Love resulterade i att min första pipa blev såld och den såldes till ingen mindre än vår Jan Andersson på klubben. Men ännu var det en lång väg att hitta rätt utrustning att göra det extra som krävs för att en pipkännare skulle bli nöjd, mycket kunskap fanns det att hämta som var ännu en gåta för mig. Nästa steg var att komma till Vollmer-Nilsson och deras verkstad, klassiska former som specialitet. Dessutom var de utomordentligt uppfinningsrika och hade mängder av egna lösningar för olika maskinella problem. Vi skulle först träffas på Sören Refbjergs grillparty den 28 juni vilket vi gjorde och många fler därtill. Visningen av Sörens verkstad blev en chockartad upplevelse då han med en rå kloss på 5 minuter i ett moln av briar hade en bulldog i sin hand. Imponerande att se 40 års erfarenhet trolla med briar på sådant sätt, hade jag blinkat en endaste gång hade hela visningen gått om intet och jag hade missat alltihop. Väl hos Vollmer-Nilsson började en informationsstoppning som inte går att finna i Bonniers lexicon, bröderna arbetade i skift med Anders som startade morgonskiftet klockan 09.00. Att dessa herrar äger stor kunskap råder inga tvivel om och deras mångfald av olika lösningar verkar virvla ut i oändligheten. Grundkunskaperna i arbetet med svarv var det som var huvuduppgiften kom vi överens om och den fick jag med råge. Nu är det ju så att man kan inte umgås med dessa herrar utan att dras in i samtalsämnen som rör himmel och jord, man kan säga att jag blev som en sprängfylld anka med information och kunskap. Ingenting av det jag fick ta del av skulle gå om intet, allting maldes in i mitt medvetande och skam vore om jag på något sätt skulle kasta bort deras gästfrihet och välkomnande så jag mordhöll mina sinnen för att ta in allt som de gav mig. För de som träffat familjen Vollmer-Nilsson vet ju också vilka underbara föräldrar dessa gossar blivit uppfostrade av, vilka bor i våningen över deras verkstad. Vistelsen hos denna familj gav mig ofantligt mycket mer än pipkunskap, den öppnade mina sinnen för att det finns människor med rent hjärta och goda avsikter. De som läst tidigare Rökringar vet ju att jag inte hade en silversked i munnen vid födseln och att jag haft erfarenheter av lite udda slag. Tron på människan och det kan jag tacka hela klubben för att dess öppenhet har fått mig att tänka om i min misstroende inställning till omgivningen. Aldrig tidigare har jag träffat en samling människor som så lättvindigt delar sitt hjärta med sina medmänniskor, stort är det mycket stort….

Strax efter vistelsen hos bröderna så kom jag över en svarv, samma märke som jag blivit van vid hos bröderna. Nu tog det fart på riktigt, fullproppad med information gjorde jag momenten för att de inte skulle falla i glömska, ingenting skulle få gå förlorat. Jag hade nu också en utbildning som genom komvux skulle ge mig gymnasialt betyg för det hantverk jag anammat och Bengt Carlson stod som enväldig med sista ordet om mina framsteg. Vilket han gjort med minutiös noggrannhet och rättvisa, de tillrättavisningar han gett har efterföljts till punkt och pricka, min tanke har varit att han en dag skulle stå tyst och ingenting kunna lägga sin näsa i och sprida sina predikningar om skärpning och noggrannhet. Det har ännu inte hänt, bara ett inlägg alltså. Gör jag en pipa som i finish och arbete är i det närmaste prickfri så kommer ett påhopp att just den formen på pipa är bland det fulaste han vet, så han är oövervinnerlig vilket också blivit den drivkraft som fört mig dit jag är idag. Han är underbar och värmen i hans uttalanden ger mig tillfredsställelse i den milda grad att han för alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, surgubbeplatsen! Nä, skämt å sido! Klubbens medlemmar står till stor del ansvariga för mina framsteg, visst jag har kämpat med det materiella men det andliga och gnistan har jag fått från klubben och andra entusiaster i omnejd med detta. Som sagt kan man inte riktigt förstå den gedigna kamratanda som Svenska Pipklubben bjudit på, den förefaller mig vara en aning ”epic fantasy”. Vad som nu stundade efter proppningen hos bröderna var att praktisera så mycket av momenten som möjligt innan de föll i glömska, som skulle vara en skamfläck i mitt medvetande resten av mitt liv om det inträffade. Med inriktning på auktionen i oktober som var i klubbens regi, riktade jag in mig på att färdigställa en väska pipor som Bengt kunde trycka sin näsa i och lusa fram både gott och ont ur. Som ni kanske förstår känner jag mig som en duellant i vilda western när det kommer sig att visa Bengt pipor jag gjort… Att några kobror skulle finnas i väskan var ett måste och den fria formen råder jag själv över men finishen måste vara oklanderlig i minsta detalj. Rustikeringar skulle också finnas med, jag har en förkärlek till rustikeringar och det kaos som i slutänden resulterar i ett ytmönster som tillfredsställer öga och sinne. Jag avverkade material och tillverkade under detta år underskattat 300 pipor, vilket jag inser nu är ett antal som svindlar i de flestas ögon. Mångfalden gav mig rutiner och formgivningen sätter sig i ryggraden, hemligheten är att smeka fram de kurvor och linjer som till slut blir en pipa. Jag tror ingen i hela världen kan tvinga en träbit till något den inte vill, man måste bli lyhörd för dess önskningar och förutsättningar. Jag somnade många gånger med en hög med klossar i famnen som jag legat i min säng och studerat förutsättningarna hos.

Jag hade blivit blind av ivern att åstadkomma någonting att jag glömde bort tid och rum, lärdomen från bröderna tände en gnista som gjorde piptillverkningen förutsägbar förutom eventuella brister i träbiten som ingen kan förutse. Men klossen blev det jag ville att den skulle bli och det gjorde att jag gick in i det hela så pass att de nära och kära blev ståendes utanför. En alarmklocka i form av ett blodtryck som skulle sänkt en häst gjorde att jag blev inlagd på observation och grundligt undersökt. Förmodligen hade jag sedan barnsben haft tendenser till högt blodtryck tack vare adhd som gör att man lever i kronisk stress. Men nu medicinerade jag för det och borde egentligen ligga på normal nivå, med närmare eftertanke och 300 pipor som referens så kanske det inte var så orimligt ändå. 240/150 och jag kände inte ett smack, plockade sårskorpor ur näsan var dag men det reflekterade jag inte över utan tyckte det var ok! Nu låg jag där i alla fall och adhd medicineringen blev strypt tills utredningen blivit klar och trycket sänkt. Så tankar på att göra någonting konstruktivt var det inte på tal om, fanns inga planer i världen att kunna fokusera på ett dugg nu. Detta blev alltså vändpunkten i hetsen och jag fick tid att fundera över det värdefulla i livet, BRIAR! Skojar bara, jag har en son, en flickvän och mycket som jag är tacksam över att få uppleva, så en dag i taget tills trycket lagt sig. Tre veckor innan jag fick starta med minimal adhd medicinering, som då hade gynnsam effekt på trycket eftersom jag varvade ner betydligt och kunde slappna av. Men några pilljobb var omöjligt med minimal medicinering, tiden gick och sakta höjdes såväl blodtrycksmedicineringen som adhd medicineringen. Jag började att schemalägga vistelsen i verkstaden så jag inte skulle slukas av briarens förföriska egenskaper, jag fick till en väska till oktober månad och Davina och jag åkte bägge till Malmö och auktionen samt även planerad tripp till Köpenhamn och besök hos Søren Refbjerg. Fem dagar med fullspäckat schema.

Min väg till att bli pipmakare – del 2 (ur RR nr. 61 maj 2006)

I förra numret inledde Ronny Thunér berättelsen om sin väg till att bli pipmakare. Den avslutades med att han och flickvännen Davina reste ner till Svenska Pipklubbens pipauktion i Malmö. Här kommer fortsättningen på Ronnys fascinerande berättelse:

Som sagt var Davina och jag på väg till Malmö för att delta i Svenska pipklubbens pipauktion. Vi hade bokat hotellrum på Formula 1 för 5 dagar i Malmö med omnejd, incheckning efter klockan 18.00 så vi hade gott om tid då vi klev av tåget vid 12.00 i Malmö. Vi tog en Taxi till Lundavägen och gick sista biten till Vollmer-Nilsson som vi tänkte våldgästa tills vi skulle ta våra hotellrum i besiktning… Det skulle bli ett kärt återträffande med denna familj som etsat sig fast i ens medvetande, Davina hade ju inte träffat dem tidigare bara hört mig prata om dem på hemmaplan. Bröderna hade inte kommit ännu då vi ringde på ytterdörren, men deras far Ingemar kom och öppnade då han skulle ut med hunden och blev överraskad över att vi stod utanför. Bröderna har separat dörrklocka till sin verkstad så Ingemar hade inte en aning om att vi anlänt, Ingemar är en mycket lättsam person som man inte kan låta bli att tycka om vid första mötet. Vi samtalade en stund då hunden rastades och gick därefter ner i källaren till pipverkstaden för att vänta in bröderna utanför deras skyddsrumsdörr som skyddar verkstaden från objudna gäster. Vi hade inte suttit länge förrän Anders kom stegandes nedför trappan mot pipverkstaden, man blir lika förvånad var gång då man möts av dessa ödmjuka och gentlemannamässiga mottaganden som denna familj bjuder på. Vi klev in i verkstaden och tog plats vid deras bord med pipämnen och tobaksburkar, det kändes som jag aldrig lämnat lokalen sedan mitt studiebesök där. Vi bjöds på kaffe och stopp, helt förutsägbart hamnade vi i oändliga diskussioner om ditt och datt. Det dröjde inte länge förrän första besökaren ringde på klockan och Lennart Björklund stegade trappan ner, jag hade mailat honom dagen innan om vår ankomst så han kom för att välkomna oss till Malmö. Naturligtvis hade han tid för att dras in i våra samtal och prova några stopp av min medhavda tobak av olika karaktär. Halva ryggsäcken upptogs säkert av burkar med tobak av olika sorter, man vill ju inte bli strandsatt så här långt hemifrån… Efter en stunds snackande hördes åter steg i trappan och Martin klev in i rökridån, nu var cirkeln sluten och jag packade upp en stor burk tobak som jag ville Martin skulle knäcka. Aristokrat 1lb, burken hade inte andats luft på säkert 30-40 år och nu skulle Martin få äran att höra sucken från vakuumet och då bli den första att känna tobakens arom på nästan ett halvt sekel. Spänningen var minst sagt på nålar då burken öppnades med en nyckel som virade upp en plåtförsegling som ofta ses på gamla sardinburkar. När locket vändes upp stod det klart att tobaken vilat säkert i så många år och vi var inte sena att stoppa våra pipor för att känna historiens vingslag vina genom våra lungor. Nu tog dramatiken tag i oss alla och tiden rusade iväg och snart var det dags att vi skulle till hotellet för att få vårt rum vi bokat.

När vi klivit in på Formula 1 och skulle få våran kod till hotellrummet fanns där ingen notis om att vi bokat rum där för nästan tre månader sedan, även då dubbelcheckat dagen innan avresan. Vi blev avsnästa av en mycket otrevlig kvinna i receptionen och hon körde oss på dörren utan vare sig direktion till närmste hotell eller ens bemöda sig utreda vårat dilemma som enligt min uppfattning stod i deras händer. På ett kick stod vi utanför och dörren låstes bakom oss som en försäkran att vara kvitt oss påträngande gäster. Jag ringde upp Vd´n på det ställe vi bor på och frågade om vägledning, det var ju hans kontorist som gjort bokningen och dubbelkollen dagen innan. Han förstod att det hela spelats mycket fult och ringde upp Formula 1 som vägrade svara i telefonen först, han fick ringa upp åtskilliga gånger för att de skulle svara och till slut svarade den otrevliga kvinnan. Han möttes av samma öde som vi och han möttes av den otrevligaste människa han någonsin träffat på i en telefonlur, oerhört vredgad över denna kvinna beslutade han sig för att låta saken vila tills han samtalat med direktören. Vår VD har många bollar i luften och lika många kontakter runt om i hela Europa så han satte igång med att försöka skaffa oss ett boende tills vidare. Jag ringde då upp Vollmer-Nilsson igen och berättade om vårat möte med hotellet, telefonlinjen var dålig så vi gick hem till dem igen för att samla våra tankar. Bestörta över hur vi blivit behandlade berättade vi så gott vi kunde om händelsen och vi fick hjälp av familjen Vollmer-Nilsson att leta reda på hotell och vandrarhem i närområdet. Klockan hade nu blivit 20.00 så de flesta hade stängt för dagen och vi stod utan tak över huvudet 40 mil hemifrån… Vår VD lyckades heller inte hitta ett akut boende men han hade kanske ett rum på gång fast inte förrän två dagar senare, vi hoppades på det naturligtvis men vi stod likväl utan just för tillfället. Dagen efter skulle auktionen gå av stapeln och det skull vara öppet hus i brödernas verkstad innan och efter auktionen. Ingemar och Barbro erbjöd oss då att vistas natten i deras sommarhus 5 mil utanför staden och Ingemar skulle köra oss dit och tillbaka till auktionen dagen efter. Jag trodde inte vad jag just hörde och både Davina och jag tittade på varandra för att få bekräftelse i varandras blickar om det vi precis hört, De skulle alltså köra oss till ett sommarhus 5 mil utanför Malmö, klockan hade nu blivit närmare 22.00 och det var mörkt ute. Jo, vi hade allt hört rätt och vi packade in oss i bilen, vi först åkte och handlade mat för vistelsen. Jag tror Davina vid det här laget var helt omkullsprungen av de människor jag tagit henne till, hon fattade att dessa människor inte växte på träd eller fanns i mångfald i vår värld. Jag tror att de för alltid har en speciell plats i hennes (och mitt) hjärta. Vi kom fram till huset på landet och det var ingen värme i kåken så kupé värmare fick stå för den omedelbara uppvärmningen tills oljepannan fått fart. Ingemar satt och berättade om historiens vingslag och om trakten vi var i, vi lyssnade som om det vore Astrid Lindgren som satt och berättade sagor för oss. Kvällen blev sen men det var med mycket värme vi umgicks den kvällen med ett par stopp i våra pipor och Ingemars fängslande berättelser. Vi kom i säng sent men somnade tvärt utan en blinkning i taket ens.

Morgonen därpå då vi tittade ut genom fönstret så insåg vi var vi hamnat. SOMMARHUS??? De där skåningarna måste ju ha en skruv lös någonstans om de kallar detta HUS. Utanför låg en inglasad veranda som hade de proportioner som en sommarstuga i våra ögon har, hur skulle då detta hus se ut utifrån kom då tanken osökt och bankade i våra huvuden. De har en plats värdig för gudar att bo på med natur och storslagenhet vi inte trodde fanns i Skåneland. Ack, vad vår förutfattade uppfattning om Skåne hamnat fel. Där ber vi så mycket om ursäkt för vår okunskap… Dag 2. Auktionen och domedagen för mina kreationer, Bengt Carlson, Bo Nordh, Greger Risberg och Jan Andersson satt vid Davinas och mitt bord då piporna lyftes ur väskan för en preliminär granskning. Jag försökte med många medel att avleda uppmärksamheten med att lägga upp riktiga klenoder i form av väl lagrade tobaksburkar, men jag bedrog mig de gjorde bara det hela ännu mer inriktat på piporna. Ett gott stopp pipa öppnar ju sinnena hos vem som helst och de satt med klart sinne och betraktade mina alster. Fy bubblan så nervöst, det gjorde ju inte saken bättre då Bo fick fatt på en pipa och synade den med ett leende på läpparna. Men jag ska nog vara glad för han skulle säkert inte tagit vad för skit som helst i sin hand, han log ju också men han hade en hel del att kommentera om dem. Så uppläxad av Mr Pipa Himself kändes hårt men också som en ära att han ville ge sina synpunkter om vad som måste förbättras eller vad som absolut inte gick för sig. Kobran är dock fängslande även om man heter Bo Nordh, pokerfejs har han men jag kände en kittling i hans kreativa tankar som stimulerade honom då han betraktade de två Kobror jag hade med. Bengt som inte hade förstoringsglaset med nöjde sig med att studera de rustikerade pipor jag hade med samt de Greger hade med som han köpt av mig. Många fick ta del av innehållet i väskan och självaste familjefadern Ingemar återgick till en och samma pipa vid flertalet tillfällen, jag höll koll på honom och det syntes en förtjusning i hans ansikte. Jag plockade upp den bulldog han tittat så många gånger på och gav honom den som en gest över min tacksamhet för deras hjälp dagen innan. Jag var överlycklig över att kunna ge tillbaka någonting för den uppoffring han gjort. Dags för auktion och en bit mat dessförinnan på värdshuset anno 1900, superbt gott käk och trevlig service. Auktionen förlöpte väl och jag ropade in ett pipställ och en kalebasspipa à la Sherlock Holmes. Ännu utan hotell och min kontakt hade fixat rum dagen efter på hotell Horn så vi fick kvarta hos Bengt och därmed också få lite studier i hans verkstad, så hade ju han tillgången till sina förstoringsglas så han kunde millimeterbedöma piporna. Mycket trevlig hustru står och grejar i köket då vi anländer hos Bengt, men han förtjänar också en god hustru den gubben. Vi var lite nervösa Davina och jag eftersom vi inte direkt var några proffs på att uppföra oss i så städade miljöer, hoppas vi inte skulle göra deras liv till ett mardrömslikt inferno… Men de är ju människor bägge två och inga förbannelser lades över våra framtider och vi kände oss trygga i miljön ganska omgående. Intressant att se Bengt arbeta på sitt sätt som skiljer sig från de andras jag sett, han har mycket mer handnärvaro i sitt arbete och låter inte maskiner ta över helt. Han gav många visdomsord och satte fingret på mina brister och hur jag skulle undvika vissa utsvävningar jag har. Känslan av att på nytt fyllas med kunskap gjorde mig sugen på att få tillämpa de kunskaper jag fick mig serverat, även Davina hade varit närvarande vid de flesta diskussioner dessa dagar och hade en glöd i ögonen att vilja prova på. Vi stannade till följande dag och anlände på Hotell Horn framåt kvällen, Bengt körde oss dit och dag 3 fick bli en slapparkväll med varmt bad och god mat på hotellet.

Min väg till att bli pipmakare – del 3 (ur RR nr. 62 sep. 2006)

I Ronny Thunérs berättelse om hur det kom sig att han blev pipmakare, är vi nu framme vid tredje och sista delen. Sista delen, förresten, jag hoppas verkligen att det inte är det. Ronny gör inte bara fina pipor, han har också en förmåga att på ett öppenhjärtigt och intressant sätt berätta om sig själv, så jag hoppas verkligen vi kommer att kunna läsa mycket mer om och av honom här i Rökringar framöver:

Dagen var inne för ett besök hos Sören Refbjerg i Köpenhamn Danmark. Vi tog tåget över sundet och anlände till ett mulet Köpenhamn med svagt duggregn, vi kastade oss på pendeltåget och kom ut till Söborg, en förort till Köpenhamn. 10 minuters gångväg från pendeln stod vi utanför Sörens pibefabrik, första gången för Davina att stifta bekantskap med denne ödmjuka och mycket erfarne pipmakare. Han hade inte hunnit tillbaka från sin lunch ännu så vi stod och väntade en stund medans duggregnet svalkade oss, vi såg en bil med en man vinkandes och det var Sören som anlände med ett leende. Han välkomnade oss till sin fabrik och bjöd oss att stiga på, han hade tagit eftermiddagen ledigt så vi kunde samtala ostört. En man med så många järn i elden och han offrar en eftermiddag för vårat besök, det var en stor uppoffring från hans sida och ett mycket fint välkomnande som fick oss att känna oss riktigt väntade. Davina hade ju inte sett en riktig pipfabrik tidigare så en rundtur och en demonstration hur en pipa blir till. Förra gången jag såg detta var det trängsel runt svarven men denna gång var visningen endast för oss, en upplevelse utan gränser. Sören tillverkar en pipa med sådan effektivitet och precision att man baxnar inför skådespelet, nog blev också Davina hänförd av denna yrkes skicklighet. Sören berättade att han fått ett släpp några veckor tidigare då en kloss slitits ur svarvens grepp och slagit honom i ansiktet varvid han slagits omkull med trasiga glasögon. Det är en våldsam kraft som en svarv genererar då svarvstålet träffar klossen, släpper det där far klossen som en projektil genom luften och Sören kan nog vara tacksam över att han inte har klossen sittandes kvar i ansiktet. Han visade klossen och den hade deformerats fullständigt, trasats sönder som den vore gjord av balsaträ.

Sören tillverkade en av sina signum pipor Squat Bulldog i ett moln av briar, man kan inte annat än le åt den skicklighet som Sören besitter. Då svarvningen var över räcker han över klossen till Davina och säger att hon får fortsätta med den hemma, hon blir överlycklig naturligtvis och jag ser hur hon kommer att vårda sitt tillvägagångssätt med fortsatt formgivning av den pipan. Vi hinner samtala en lång stund och jag köper lite briar av honom och ebonite. Rundvisning i briar förrådet med säckar och åter säckar med klossar, de klossar jag söker är extra stora klossar och kallas elefantfot. Han släpar in en säck elefantfötter i verkstaden och vänder den upp och ner på golvet, välja och vraka vilken lyx… Himmelriket är att sitta på ett berg av klossar och välja ur högen de man tycker ser bäst ut, jag köper även andra storlekar av honom och fyller en kartong ganska fort. Tiden går snabbt då men har det trevligt och det blir dags för återfärd till Sverige, men en sak är säker Sören kommer att få vårat besök fler gånger. Åter på hemväg till Södermanland, vemodigt men med stor förhoppning att få återse Skåne och Danmark mycket snart. Snart skulle det bli vår och årsmöte med pipklubben.

Ronny Thunér