Det finns en del människor som verkar kunna allt; så fort de tar tag i något blir resultatet lyckat. Lars-Göran Markunger (*1960) i Halmstad är en sådan man. Han har ritat och byggt sitt hus och ett annat äldre hus, som låg på tomten då denna inköptes, har han renoverat och inrett till en trevlig verkstad. När man går omkring i hans vackra hem stöter man på den ena saken efter den andra som väcker beundran, och då man frågar visar det sig ofta att Lars-Göran gjort den själv. I tamburen såg jag ett foto av en röd Alfa Romeo som såg helt verklig ut, men det visade sig vara en skalmodell som Lars-Görans son kunde åka i då han var liten. Den drevs med en elmotor. Jag fick inte riktigt klart för mig om Lars-Göran själv var golfspelare, men han hade i alla fall byggt en fantastisk putter som måste vara rena drömmen för en entusiastisk golfare. Greger Risberg, som var med mig då jag besökte Lars-Göran och som ägnar sig åt denna sport, blev helt begeistrad. Till professionen jobbar Lars-Göran på Pilkingtons glasbruk i Halmstad. Glas är alltså hans profession, men det tycks knappast finnas något material han är främmande för. Just det där med att kombinera olika material var det, som för några år sedan fick Lars-Göran intresserad av att göra pipor. På den tiden rökte han inte alls pipa, men gärna vid väl valda tillfällen en cigarr. Han är alltså ingen vanerökare, men numera byter han gärna cigarren mot en pipa, då det passar sig. ”Men”, berättar Lars-Göran, ” min far, som är 87 år, är en riktigt inbiten piprökare. Han tillhör den gamla skolan som vill ha sina pipor gediget inrökta. Det ska bara finnas ett litet, litet hål kvar till tobaken.” Lars-Göran har gjort en pipa till honom, men säger att fadern ständigt klagar på att tobakshålet är för stort.

Lars-Göran besöker Bo Nordh

Det var en artikel i Sydsvenska Dagbladet om en fransk pipfabrik, som fick Lars-Göran att uppmärksamma detta med pipor. Det var en stort uppslagen artikel på två sidor och Lars-Göran tyckte det verkade spännande att kombinera trä och ebonit. Att dessutom få arbeta med ett så vackert träslag som briar, verkade som en extra utmaning. När sedan en god vän berättade om ett program han sett på TV (det var programmet om Bo Nordh som ingick i serien Steffos Lustjakt) och hur fascinerande det verkade med pipor, beslöt Lars-Göran att prova själv. Lars-Göran gjorde två pipor som han åkte och visade upp för Bo Nordh. Bo var, inte helt ovanligt, ganska nedgörande i sin kritik, men han gav också en massa råd om hur Lars-Göran skulle gå vidare. Tydligen insåg Bo att han haft en talang på besök och att han varit väl hård i sina omdömen, för någon vecka senare ringde han. Han föreslog då att Lars-Göran skulle rätta till de saker han påpekat och sedan komma tillbaka och visa upp resultatet. Lars-Göran gjorde ytterligare några pipor och återvände därefter till Bo. Den här gången var det betydligt positivare tongångar och Bo sade: ”Nu börjar det likna något. Gör ett dussin pipor och lämna dem till Per Billhäll.” Bo visste att Per har de rätta kontakterna och därmed den största möjligheten att göra piporna kända. Detta om något visar att Bo ansåg, att Lars-Göran hade de egenskaper som erfordras för att bli en duktig pipmakare.

Badhuset som blev pipverkstad

Vi går ut i Lars-Görans verkstad, som ligger i det gamla hus som fanns på tomten då man köpte den. Huset kallas av ortsbefolkningen för badhuset, men varför är Lars-Göran inte riktigt säker på. Det är inte vanligt att man ser en så perfekt ordning i en pipverkstad som här. Vartenda verktyg hänger på sin plats, allt material är prydligt uppradat på hyllor och det är till och med välstädat. Vi hade förstått det redan innan, men detta är ytterligare ett bevis på att Lars-Göran är en sann perfektionist. I detta avseende får man samma känsla här, som då man steg in i Bo Nordhs verkstad. Mycket av det vi ser har Lars-Göran konstruerat själv, och just detta är en sak som i alla tider fascinerat mig. Vid varje besök hos en pipmakare upptäcker man att alla har hittat olika lösningar för att nå det resultat man önskar. Delvis beror detta givetvis på att det finns mycket få hyllvaror i den här branschen, men troligen också på att pipmakare ofta är sanna individualister. En maskin som speciellt fångar mitt intresse är bandslipen. Inte bara för att Lars-Göran har konstruerat den helt själv, utan för att den verkar så praktisk. Här gör han huvuddelen av jobbet då det gäller att forma till en pipa. Lars-Göran använder alltså den istället för en rund sliptrissa (bims), som de flesta pipmakare använder till detta. Vilket man föredrar är givetvis en vanesak, men jag tycker den här verkar oerhört praktisk. Jag ser mig omkring i verkstaden och upptäcker att en sak fattas, en svarv. Lars-Göran förklarar också att det står överst på önskelistan, men för närvarande klarar han sig genom att utnyttja svarven hos en god vän. Det är ju framför allt tapparna som är hopplösa att göra, om man inte har tillgång till en bra svarv.

Damaskusstål och björknäver

Jag nämnde tidigare att Lars-Göran tycks vara hemtam med de flesta material. Ett sådant är Damaskussmitt stål, även kallat mönstervälvt stål, som han har smyckat halsen på ett par instickspipor med. Lars-Göran förklarar hur det går till då man framställer damaskusstål, och jag kan försäkra att det är en komplicerad process. Jag ska inte ens försöka återge de olika momenten, bara i korthet konstatera att det är två stållegeringar som välvs ihop. Det hela avslutas med att den färdiga produkten kokas i saltsyra, varvid delar av den ena legeringen försvinner så att de vackra mönstren uppstår. Stålet blir då också rostfritt. Personligen tycker jag att det är oerhört vackert. Ett annat udda material i detta sammanhang är björknäver. På två av de pipor som var färdiga vid vårt besök, hade Lars-Göran gjort infällningar i halsarna av detta material. Han använder norrländsk näver, den enda som är tillräckligt tjock.

Kortleken tas till hjälp

Att färga in en pipa är ett stort problem, och vilken typ av bets man använder är en diskussion som aldrig tycks upphöra pipmakare emellan. Särskilt numera då många av de betser man tidigare använt har förbjudits av miljöskäl. Lars-Göran använder syror för infärgningen och han demonstrerade en av dem på en bit briar. Då syran stryks på är den helt färglös, men sedan den värmts med en varmluftspistol blir den alldeles svart. En fascinerande process! På omslagsbilden kan Du se några spelkort vid sidan av pipan. Orsaken till att de finns med är att Lars-Göran tagit kortleken till hjälp för att kvalitetsgradera sina pipor. Han använder 10 till Ess och det är de engelska beteckningarna som nyttjas, så exempelvis ett Q står för Dam. Piporna stämplas inte med en traditionell handstämpel, utan i likhet med flera andra pipmakare använder Lars-Göran en gravyrmaskin. Det finns också blästrade ”Gurra-pipor” och Lars-Göran förklarar att han har tillgång till en bläster på sitt arbete. Den verkar fungera bra även till briar, för blästringen är tillräckligt djup för att visa ådring och årsringar tydligt.

Gurra-pipan

Varför kallar han då sina pipor för Gurra? Ja, det är väl inte så ovanligt att någon som heter Lars-Göran får smeknamnet Gurra, och det har Lars-Göran kallats sedan barnsben. När det blev aktuellt att stämpla piporna fick han klart för sig, att om han skulle stämpla hela namnet fick han göra väldigt stora pipor för att få plats med det. Det var då Per Billhäll kom med förslaget att han skulle använda sitt smeknamn, ett förslag Lars-Göran genast nappade på. Lars-Göran har hittills bara gjort ett 25-tal pipor och det är rent ofattbart, att han på så kort tid har lyckats lära sig att åstadkomma så perfekta skapelser. Mycket beror nog på det jag nämnde tidigare – Lars-Göran är perfektionist ut i fingerspetsarna. Det skulle aldrig falla honom in, att släppa ifrån sig en pipa han inte är helt nöjd med. Dessutom var han, när han började göra pipor, verkligen ingen nybörjare som hantverkare. Innan vi går tillbaka in i boningshuset där jag ska fotografera några av piporna, blir jag stående en stund och tittar ut genom ett av fönstren i verkstaden. Det är verkligen en gudabenådad plats Lars-Göran och hans familj bor på, några kilometer från semesterparadiset Tylösand och bara ett fåtal hundratal meter från havet. Här är gott om turister på sommaren, så om Lars-Göran ville, skulle han mycket väl kunna sätta upp en skylt och ha försäljning i sin verkstad på sommaren. Men jag är inte säker på, att han tycker det är någon tilltalande tanke. Nästa gång jag besöker Lars-Göran ska jag i alla fall förlägga mitt besök till någon vacker sommardag, och då ska definitivt badbyxorna finnas med.

Jan Andersson