I Benjamin Rapaports bok ”A complete guide to collecting Antique Pipes” från 1979 finns bland ett stort antal äldre berömda tillverkare av pipor endast en svensk medtagen, Helena Sophia Isberg. Rapaport tror visserligen att hon skulpterade sina piphuvuden i sjöskum och att hon bodde i Småland, men vi vet bättre. Född i Småland är riktigt men flyttade i unga år till Motala, och hennes material är nästan alltid tätvuxen masurbjörk. En riktig kändis. Vår norske medlem Hakon Kierulf har t o m hittat en pipsamlare i USA som har två praktfulla pjäser, en med ett lock helt i trä, även gångjärn, och krönt med ett lejon. En Isbergspipa är förstås något att eftertrakta för en samlare. Tänk er min glädje när jag på den lokala stadsauktionen i Lund för ett tag sedan lyckades ropa in en skönhet som nog bara jag trodde mig veta vem som tillverkat den. Men det finns bara ett sätt att förvissa sig och det är att åka till Motala Museum som förvaltar en stor samling av hennes alster. Visst var den ”äkta”, osignerad som allt annat hon gjorde. Vackert brun i bästa skick med undantag för några små torrsprickor. Dekoren i lågrelief består av en hjort attackerad av fyra hungriga hundar, gjord innan hon blir allt djärvare och nästan frilägger sina figurer och lövverk från blocket. Silverstämplarna går ej att tolka med undantag för den svenska kattfoten. Pipan är komplett med ett träskaft cirka en meter långt med snodd och två tofsar, allt enligt tidens tradition.

Fadern Johan Isberg flyttade 1840 från Säby, där han först var sockenskräddare och sedan svarvare, till Motala med sin fru och deras två barn, Jacob född 1815 och Sophia född 1819. Motala blev 1823 en s. k. fri köping, alltså öppen för inflyttning och handel utan restriktioner. Johan etablerade sig som svarvare, alla hemmets bruksföremål var vid denna tid hantverksprodukter. Barnen hjälpte till, särkilt Sophia blev tidigt känd för sin skicklighet med de verktyg hennes bror gjorde åt henne. Snusdosor, pipor, servettringar och nålaskar fann sina köpare.

Sophias lycka blev ett möte med greve Otto Mörner, som kommit över en av hennes snidade pipor. År 1847 ordnar han så att denna pipa deltog i ”Exposition av svenska slöjdprodukter” och där såldes för 20 kronor. Hon fick en bronsmedalj, och Konstakademiens professor i skulptur K.G. Qvarnström åkte till Motala för att försöka övertala henne att åka till Stockholm för att vidareutbilda sig. Men jungfru Sophia, som hon helst ville kalla sig, förblev vid sin läst. Hon tog dock gärna emot bilder med historiska motiv, hennes stora intresse. Hon använde dem som förlagor i sina skurna bilder. Hon gjorde så småningom praktpjäser som ställdes ut på de stora utställningarna i Europa. Flera av dessa med medaljer prisbelönta arbeten finns idag att se på Motala Museum.

Trots sin anspråkslöshet var hon känd även utanför den trängre kretsen i Motala. Hennes bror var också skicklig, en underbart vacker spinnrock på museet är det enda kända föremålet av hans hand. De bodde tillsammans i en liten stuga med två rum, Jacobs verkstad i köket och Sophias i kammaren. I dag rivet, men en plakett minner om var huset låg. Mycket av vad som berättats här är hämtat från en vacker liten bok utgiven av museet 1993 (anmäld i RR nr 18) samt från en äldre skrift av museimannen Bengt Cnattingius även den utgiven av museet 1930 och med en värdefull katalog över ett stort antal föremål. För pipornas vidkommande anges silverbeslagens upphovsmän och årtal. Sophia levererade säkert piporna utan dylika beslag, det fanns ingen silversmed i Motala vid denna tidpunkt. Genom dessa stämplar kan vi ana var köparen bodde och när han köpte sin pipa. Ville han ha ett lejon eller en hund på locket levererades den separat på sin runda träsockel med till pipan anpassad diameter. Silversmeden gjorde nu utöver att sko pipans topp ett svep i silver runt träet i vilket han kunde fästa gångjärn och låsbygel.

Sophia Isberg dör 1875. Kungl Akademien för de fria konsterna bekostar hennes gravvård i gjutjärn. På dess baksida står:

Med blomsterprakt
i hårda trädet
hon täljde
fädernas öden.
Konstens mål
anat i lifvet
hon nådde
först uti döden.

Mitt besök i Motala går mot sitt slut. Men innan tåget för mig till Lund, tar jag mig till kyrkogården och lägger en blomma som en hälsning från min akademi, men också från oss vänner i pipklubben. Jungfru Sophia Isberg, en pipmakerska väl värd vår uppmärksamhet.

Johan Hedborg