Hans (Gustaf) Brandt är en av våra nyaste pipmakere, som gjorde sin första helt “hemmagjorda” pipa förra året. Den pipan gjorde han egentligen för eget bruk, så den var inte till salu. Men då han presenterade sin fina “hemmagjorda” pipa med vackra bilder på chattforumet “cigarrprat.se” (det finns en kategori “Pipor och tobak” på forumet), där han för övrigt går under smeknamnet “Masen”, blev jag så förtjust i pipan att jag ville köpa den. Som sagt var, så var den inte till salu, men efter lite förhandlingar så sålde han den till mig. Efter det har ytterligare tre HGB-pipor hamnat i min samling av svenska pipor och vi har haft ett ganska flitigt utbyte av tobaksprover via posten. Att hans pipor är märkta “HGB” (Hans Gustaf Brandt) beror på att han inte vill bli förväxlad med den danska pipmakaren Hans Brandt. I framtiden kommer han troligen att stämpla sina pipor med “Masen – Sweden” i en oval, med “HGB” i mitten. Samtliga de pipor jag köpt av Hans har haft mycket goda rökegenskaper och hans än så länge ganska lilla produktion, på cirka­ ett dussin pipor, uppvisar en fantasifull konstnärlighet. Därför vill jag gärna presentera både Hans och hans pipor i vår fina klubbtidning.

Tidigt på eftermiddagen fredagen den 6 juli anlände jag således per tåg till Hedemora. På stationen blev jag mött av en mycket trevlig piprökande man, som först tog med mig på en rundtur genom Hedemora och gav mig en grundlig lektion i Hedemoras historia och sevärdheter, innan vi gjorde ett stopp vid Systembolaget för att gynna stadens lokala bryggeri Oppigårds (och även några andra svenska småbryggerier), d.v.s. vi bunkrade inför en njutningfylld helg. Därefter åkte vi hem till Hans, där vi efter en hastig titt i pipverkstaden, sjönk ner i de sköna chesterfieldfåtöljerna i hans vardagsrum och avnjöt en pipa innan middagen. Till middag lagade Hans pölsa, en svensk delikatess som jag aldrig smakat tidigare, men som jag gärna äter igen. Efter det tillbringade vi större delen av kvällen med pipor, tobak och sval öl, både som njutningar och som samtalsämnen. Jag hade bl.a. tagit med mig en “turkpipa” i form av en vacker kvinna, som dock saknade skaft och därför inte gick att röka och Hans hade lovat mig att göra ett skaft till henne under helgen. Till slut blev klockan mycket och det var dags att sätta punkt för den här dagen. Lördagen skulle sedan ägnas åt piptillverkning.

Hans är en ganska morgonpigg person (vilket jag inte är), så när jag vaknade strax före klockan 10 på lördagsmorgonen stod både kaffet och min nyskaftade turkpipa framdukade på frukostbordet. Pipskaftet hade han svarvat av häggmispel från sin egen trädgård och det passade perfekt både till form och färg ihop med pipan. Så det blev givetvis ett premiärstop i turkpipan direkt efter den något sena frukosten.

Sedan var det dags att gå ut i pipverkstaden som Hans har i garaget. Problemet med att ha många maskiner på en liten yta har han löst på ett mycket smidigt sätt. Flera av arbetsbänkarna är försedda med hjul, så när han är färdig med en maskin och ska använda en annan, så vänder han helt enkelt hela arbetsbänken ett halvt varv. Nu var det alltså tid för en lektion i piptillverkning från grunden. Borrningen av tobakskammare och rökkanal hade han visserligen redan gjort medan jag sov, men de övriga momenten från ren briarkloss till färdig pipa fick jag följa under dagen. Slutresultatet blev en mörk rustikerad pipa, en stubbe med en grov gren på (se bilderna). Efter ett väl utfört arbete, d.v.s. det var Hans som arbetade, medan jag mellan fotograferandet mest satt och såg på och njöt av några goda stop (i pipan) och några goda stop (öl), så kom vi på att klockan gått några timmar och våra magar började känna sig hungriga. Det hade alltså blivit dags för middag, som i dag bestod av Hans hemlagade kalops. Efter maten tillbringade vi kvällen i chesterfieldfåtöljerna med att prova och jämföra fyra olika tobaksburkar. Murray’s Erinmore Flake (från 1980-talet), Erinmore Flake (från 2012), Murray’s Erinmore Mixture (från 1980-ta­let) och Erinmore Mixture (från 2012). En mycket intressant upplevelse, där vi enades om att den gamla flaken hade vunnit mycket på lagringen och var både mjukare och rundare än flaken den från den nya burken, medan mixturen från den gamla burken (trots obruten vakuumpackning) hade passerat bäst-före-da­tum. På söndagen följde, förutom frukost, givetvis mera pip- och tobaksprat (samt avnjutande av dessa varor) fram till lunchen som bestod av falukorv och potatismos, innan det var dags för min återresa till Göteborg. Men innan jag åkte hem hade jag lyckats utöka min pipsamling med ytterligare en intressant svensk pipa, som jag fick köpa från Hans samling. En pipa tillverkad i Härnösand 1913, med en snäcka som tobakskammare och ett silverfäste för det långa skaftet. Silverstämplarna visar ort och årtal, men den silverstämpeln som anger silversmedens namn har jag ännu inte lyckats tyda. Det borde dock ej vara svårt, bara jag får tid att titta närmare på stämpeln i lite förstoring och jämföra den med någon av de internetsajter som har uppgifter om svenska silverstämplar.

Tack Ha­ns för en mycket trevlig, lärorik och minnesvärd helg!
Michael Sporrong

Masens ”klickset” (Army Mount)
“Pipan har en speciell historia då tomhylsorna jag har använt kommer från min egen dubbelstudsare. En kall dag för ett par år sedan trodde jag att jag skulle skjuta en stor älgtjur. Älgen stod still på 15 meters håll med bredsidan mot mig. Jag tröck av pipa ett ingenting hände, jag tröck av pipa två ingenting hände förrutom att tjuren sprang där i från med ett stort leende över hela mulen. Så går det när man slarvar med vapenrengöringen  Hur som helst bössan rengjordes och dom bägge “klickade” patronerna fungerade som dom skulle. Tomhylsorna har jag sparat som minne, och nu har dom fått bli delar i mitt eget “klickset”  1 st pipa + tamper. Tampern är gjord av tomhylsa och masurbjörk.”

Hur man gör en stubbe av en rot…