På Södra Förstadsgatan i Malmö låg Pip-Larsson (ej att förväxla med Pip-Larsson i Lund), en anrik tobaksaffär som grundades redan 1905. 1985 övertogs affären av en ung man vid namn Dura Semjaniv. Det kom många önskemål om reparationer av pipor och för dessa anlitades den tidigare ägaren till affären, Olle Jonsson. Dura var dock sugen på att göra dessa reparationer själv, det kunde vara en bra sysselsättning då det inte var så mycket kunder i affären. Den nödvändiga utrustningen införskaffades och Olle Jonsson hjälpte honom att komma igång. Men är man road av hantverk och har hållit på ett tag att göra nya skaft och reparera avbrutna halsar, är det inte konstigt om lusten att göra egna pipor vaknar. Av en kund fick han höra att det fanns en duktig pipmakare ute i Limhamn som kanske kunde lära honom grunderna. Dura ringde upp denne pipmakare och så inleddes kontakterna mellan Dura Semjaniv och Arne Ljung. Dura fick köpa klossar av Arne och satte med friskt mod igång. Han tog de pipor han gjort till sin lärare och i början skrattade mest Arne åt hans försök. Men han skrattade inte enbart utan gav också konstruktiv kritik. Efter ett tag hände det till och med att Dura fick beröm för en och annan pipa och då kan man förstå att han var mäkta stolt. Då Dura först tog kontakt med Arne var denne runt de 80 men fortfarande i full verksamhet. Som nämnts tidigare var han dessutom sedan länge sjuk. Det uppstod ett nära vänskapsförhållande mellan Arne Ljung och Dura och då Arne kände att krafterna började tryta sa han, att då han inte längre fanns fick Dura överta allt han ville ha i verkstaden. Så blev det också och efter Arnes bortgång meddelade sonen och änkan att Dura kunde ta allt han kunde ha användning för, det hade Arne tydligt och klart sagt ifrån. Bland Arnes kvarlåtenskap fanns fem pärmar med teckningar av olika pipmodeller. Det är fascinerande att titta på dessa, vilka alla är mycket skickligt ritade. Man ser att Arne med förkärlek höll sig nära de klassiska modellerna och på antalet teckningar förstår man också att han var mycket förtjust i Bulldoggar.

Pip-Larssons säljs

1995 sålde Dura affären på Södra Förstadsgatan. Tyvärr fanns det ingen seriös spekulant som ville driva tobaksaffären vidare, så den blev omgjord till souvenirbutik, något som Dura beklagar men inte kunde göra något åt. Pipverkstaden flyttade han till sin bostad i Arlöv. Där fanns inte mycket plats, så hela verkstaden fick inhysas i vad som varit en klädkammare. Jag kan utan överdrift säga att det var den minsta pipverkstad jag någonsin sett och jag skulle betvivla att någon pipmakare kan konkurrera med Dura i det avseendet. Dock var denna verkstad ett under av organisation, och att så många maskiner och så mycket material kunde få plats på så litet utrymme var fascinerande. Jag vet inte om Dura rent allmänt är ordningsam (jag får fråga hans fru någon gång) men på pipverkstaden råder i alla fall minutiös ordning.

Flyttning till Lund

Förra året flyttade Dura från Arlöv till en nybyggd villa i Lund. Här fanns ett fristående förråd som han nu inrett till verkstad, en verkstad som är mångdubbelt större än den han hade i Arlöv. Men ordningen är inte mindre noggrann för det. Det hela är mycket välordnat och funktionellt. En sak man ofta hör pipmakare diskutera, eftersom den utgör ett stort problem, är stämplingen av pipor. Det kan låta enkelt, men briar är hårt och ytan som ska stämplas är oftast rundad. Under dessa förhållanden är det mycket svårt att få stämplingen jämn och tillräckligt djupt för att den ska tåla en och annan polering utan att försvinna. Dura har en maskin som graverar in stämpeln. Utrustningen har han köpt av Tom Eltang och efter vad jag vet är Tom och Dura de enda pipmakare som har en sådan. Du får kanske en viss uppfattning om den på bilden nedan. I alla fall kan man här ställa in exakt hur djup stämplingen skall vara och resultatet blir helt perfekt.

Dura – Sweden

Duras pipor kan vara stämplade på tre olika sätt, dock är alltid texten densamma: Dura Sweden och sedan årtalet med två siffror. Till att börja med använde han en rund stämpel, sedan en rak och nu, sedan han fått den nya maskinen, är den dessutom kompletterad med tre kronor. Dura använder gärna andra material för att smycka ut halsarna på sina pipor. Framför allt är det bambu, horn och buxbom som kommer till användning. Det förstnämnda materialet är idag oerhört svårt att få tag i – åtminstone av tillräckligt bra kvalitet – men Dura har så mycket på lager så han lär klara sig lång tid framöver. Även horn och buxbom har han gott om.

Vad är det för något som är utpräglande för piporna från en viss pipmakare? Den frågan är alltid lika svår att besvara, eftersom alla pipmakare gör pipor av vitt skilda slag. I Duras fall skulle jag dock vilja säga att lekfullheten är ett utmärkande drag hos hans modeller. Han är inte rädd att avvika från det allmänt accepterade men är också mycket noga med att detta inte får inkräkta på funktionen. En sak som jag särskilt uppskattar är att hans pipor oftast är mycket handvänliga, de känns helt enkelt rätt i handen då man håller i dem. Jag har ganska många pipor Dura gjort och samtliga är utomordentligt bra att röka i.

Lund – ett svenskt pipmakarcentrum

Det finns idag fem pipmakare i Sverige. Då räknar jag givetvis enbart dem som säljer sina pipor, inte alla vi andra som då och då åstadkommer något mer eller mindre lyckat för eget bruk. Det kan tyckas lite med fem pipmakare, men går vi bara tio år tillbaka i tiden fanns det bara två. Så procentuellt sett har ökningen varit imponerande. Av dessa fem pipmakare finns två i Lund, och de bor dessutom inom promenadavstånd från varandra. En kall snöig dag i mitten på januari halkade jag på isiga vägar ner till Lund för att hälsa på dessa två pipmakare. Jag inledde mitt besök hos Bengt Carlson som vi hade en utförlig artikel om för ett par år sedan (Rökringar nr. 45, se fotnot) och fick en som vanligt trevlig pratstund över en kopp kaffe. Sedan följde Bengt med mig till Dura, som jag inte besökt sedan han flyttade till Lund. Det blev en härlig eftermiddag med mycket ”pip-snack”. Det är fascinerande att lyssna då man släpper ihop två pipmakare på det här sättet. Det är ett ständigt utbyte av erfarenheter och ett tipsande om olika saker man kommit på. Här finns inget hemlighetsmakeri, ingen känsla av att man vill behålla vissa saker för sig själv. Visserligen kan det bli lite svårt att hänga med när de kommer in alltför mycket på sådana ”teknikaliteter” vi lekmän inte begriper så mycket av. Men det är härligt att sitta där och betrakta alla vackra pipor, en del helt färdiga andra bara påbörjade, känna doften av briar och betser medan man i bakgrunden hör hur dessa två pipmakare diskuterar bästa inställningen av svarven eller någon annan teknisk finess. Detta är verkligen balsam för själen och i sådana stunder är denna hobby som allra bäst.

Jan Andersson