Bo Nordh (maj 1994)

bo_v2Det är en strålande fin vinterdag, den kallaste dagen hittills denna vinter. Jag sitter i den sköna värmen i bilen, har bra fyr i pipan och är fylld av förväntningar. Färden går mot Landskrona och jag spanar uppmärksamt efter en skylt med texten ”Hällstorp”. Där dyker den plötsligt upp. Jag tar in på en liten grusväg och stannar vid en korsvirkesgård en halv kilometer längre fram. Huset är byggt i en trekant och den fjärde sidan utgöres av en mur. På så sätt får man en inbyggd utegård, ett vanligt byggnadssätt på den skånska slätten. I denna charmiga och trivsamma byggnad finns Bo Nordh, en man som inom pipmakarkonsten kan sägas vara en motsvarighet till vad Ingemar Stenmark varit inom utförsåkning och Björn Borg inom tennis. Han bor här tillsammans med hustrun Birgit och två Bostonterrier och här har han även sin pipverkstad. Bo sitter i verkstaden och är sysselsatt med att lägga sista handen vid några sandblästrade pipor. Efter att ganska handgripligt ha blivit välkomnad av de båda hundarna kan jag slå mig ner. Det blir ett samtal som varar hela eftermiddagen och ändå känns det, när jag är tvungen att åka, som om vi inte ens hunnit med hälften. Men så är det ju ofta när vi pipentusiaster träffas – samtalsämnena tar aldrig slut.

Bo012DEN FÖRSTA PIPAN BLIR TILL

Bo började röka pipa redan i 15-årsåldern. Någon finsmakare var han dock inte, men vem är väl det i den åldern? Det var Dollar-pipor och billig tobak som gällde. I början av 70-talet började han dock intressera sig för vad det var han stoppade i pipan och även i viss mån hur pipan såg ut. Tidningen STOP hade börjat komma ut och Bo läste intresserat om olika tobaker och om fina pipor. Han började prova olika tobaksblandningar och dessa inhandlades hos Pip-Larsson i Malmö. Hos Pip-Larsson sålde man även färdigborrade hobbyklotsar. Bo var vid den här tiden nyutbildad maskiningeniör men hade ännu inte fått något jobb. En dag föreslog hustrun Birgit att han skulle köpa några klotsar och göra en pipa själv. Orsaken var väl egentligen att hon tyckte Bo behövde något att sysselsätta sig med. Två klotsar blev inhandlade och Bo gick lös på dem med de hobbyverktyg han hade därhemma. Efterhand som han filade och slipade dök det dock upp fler och fler fel i träet. Detta kunde inte tolereras utan Bo fortsatte att fila för att bli av med felen. Nya dök upp och till slut var det inget kvar av klotsen, åtminstone inte så mycket att det kunde bli en pipa av det. Nya klotsar inhandlades och de gick samma väg. Efter ett tag förstod Bo att så här kunde han inte hålla på. Uppenbarligen hade alla klotsar större eller mindre fel och enda sättet var att efterhand anpassa pipans form så att felen undveks. Nu gick det genast bättre och det blev hädanefter täta turer till Pip-Larsson efter mer material.

DE FÖRSTA BO NORDH-PIPORNA SÄLJS

Bo02Innehavaren av Pip-Larsson hette Olle Jonsson. Han blev nyfiken över Bos stora inköp av klotsar och en dag frågade han, vad det egentligen blev av dem. ”Pipor, förstås” svarade Bo. ”Ta hit dem så jag får se” genmälde Olle Jonsson, som själv gjorde mycket pipreparationer och därför hade viss kunskap i ämnet. Vid sitt nästa besök hade Bo några pipor med sig och Olle Jonsson blev förtjust. ”Skaffa Dig en stämpel,” sa han, ”så ska jag lägga ut dem i skyltfönstret.” Bo Nordhs pipor behövde inte ligga där länge förrän de var sålda.

BO NORDH MÖTER SIXTEN IVARSSON

Bo03I Köpenhamn fanns Sixten Ivarsson, den man som sannolikt betytt mer än någon annan för såväl svenskt som danskt pipmakeri. Olle Jonsson var bekant med Sixten och han uppmanade Bo att åka över och träffa denne. Mötet ägde rum i Sixtens verkstad i Vimmelskaftet och kom att bli mycket betydelsefullt. Uppenbarligen såg Sixten direkt att detta var en man med verklig talang. Men han upptäckte också att Bo saknade kunskap om de många detaljer man måste ta hänsyn till för att åstadkomma en pipa, som inte bara var vacker utan även välfungerande. Sixten delade frikostigt med sig av sitt kunnande och sina erfarenheter och han skaffade även Bo de nödvändiga kontakterna för att få tag på bra råmaterial.

BO NORDH-PIPORNA NÅR JAPAN

Sixten Ivarssons verkstad ligger bekvämt till, alldeles vid Ströget i Köpenhamn. Här var (och är) en ständig trafik av alla sorters pipentusiaster, alltifrån intresserade turister till uppköpare från olika delar av världen. Sixten Ivarsson har aldrig kunnat svara upp till efterfrågan på sina pipor, så han fick gallra hårt bland de uppköpare som kom. En dag fick en japan syn på Bos pipor, blev väldigt entusiastisk och köpte allihop. Inte så långt därefter hörde han av sig och ville ha fler. Nu började Bo förstå att detta kanske var något att satsa på. Ja, kunde man kanske rentav försörja sig på att göra pipor?

DEN FÖRSTA EGNA VERKSTADEN

Bo10Bo köpte in de maskiner han behövde och började bygga upp en egen verkstad i Landskrona. Hans utbildning som maskiningeniör kom här väl till pass, då det gällde att anpassa maskinerna efter de krav han ställde. Sedan verkstaden i Landskrona blev färdig har det bara rullat på. Någon svårighet att sälja sina pipor har Bo aldrig haft, det har väl snarare varit så att uppköparna har hängt på låset för att få köpa. Första gången jag besökte Bo var 1981, då han fortfarande höll till inne i Landskrona. Bo berättade då med tindrande ögon att de hade köpt en skånelänga en och en halv mil utanför staden och snart skulle flytta dit. Det var sannolikt något av en livsdröm han och hustrun förverkligade då de köpte det huset, och det är verkligen inte svårt att förstå att de trivs där.

50 PIPOR OM ÅRET

Bo har aldrig haft någon stor produktion. Den har hållit sig runt 50 pipor om året och idag är den väl snarare 30 än 50. Jag frågade lite förvånat om han inte gjorde fler i början. Det måste vara frestande när man är ny i facket och uppköparna ringer och bara vill ha fler och fler pipor. Bo förnekar dock detta och förklaringen ligger givetvis i den kompromisslösa inställning till kvalitet, som är en medfödd egenskap hos Bo. Han skulle aldrig drömma om att släppa ifrån sig en pipa han inte är helt nöjd med, sedan får uppköparna vara hur påträngande som helst.

INGA TRENDER

Bo15En Bo Nordh-pipa är oftast en kombination av briar och ebonit. Några trender, såsom inläggning ar av olika träslag i spets och hals, har Bo aldrig tilltalats av. Inte heller gör han spetsar i akryl, konstbärnsten eller något av de andra material, som numera är så populära. Dock, det finns vissa material utöver briar och ebonit, som funnit nåd inför hans kritiska granskning. Horn används i vissa instickspipor. ”Ett känsligt och besvärligt material, som kräver lång lagring för att inte spricka”, säger Bo. Bambu används ibland, oftast då beroende på att det har dykt upp något fel i halsen på en i övrigt fin pipa. Även buxbom förekommer, men det är huvudskligen i Calebash-modellen, där koppen är en kombination av briar och buxbom. ”Men någon gång,” erkänner Bo, ”har jag gjort en instickspipa med buxbom istället för horn. Det har varit när jag har haft lite bråttom och inte funnit någon lämplig hornbit.” Så vid något tillfälle är det väl trots allt någon som har lyckats jäkta Bo – åtminstone en aning.

MATERIALET BEHANDLAS MED OMSORG OCH RESPEKT

Bo12Bo har ett enormt lager av råvaror med tanke på den ringa produktionen. Han har ett par stora plåtlådor med horn, sågade i lagom bitar och invaxade för att inte spricka. En annan låda är fylld med bambu, så vacker att jag aldrig sett maken. På hyllorna ligger buxbom som kommer från ett mycket gammalt trä i Malmö. Den har legat här i 20 år. Det viktigaste är dock briarklotsarna. I korgar och lådor runt om i verkstaden ligger dessa, alla slipade, klassificerade och daterade. Här finns inte bara några stycken utan hela travar av klotsar, så tätådrade att man blir rent lyrisk när man ser dem. Många har legat här i både 15 och 20 år. ”Det är för att jag inte kan bestämma mig för vilken modell jag skall göra av just den klotsen”, säger Bo. Dock måste en klots vara i Bos ägo i minst 5 år, innan han gör en pipa av den.

BRIARKLOTSARNAS LAGRING

När Bo fått en ny sändning briar grovslipar han först alla klotsarna på de släta sidorna. Den knottriga sidan borstas med stålborste. Dåliga klotsar slängs, resten ställs på lagring i källaren hos en av grannarna. Detta för att allt vatten skall avdunsta långsamt. Därefter flyttas de till Bos kallförråd och på hösten, under en period då temperaturen är ungefär densamma ute sam inne, flyttas de in i verkstaden. ”De får smygas in i rumstemperatur,” sam Bo uttrycker saken. Här finslipas och klassificeras klotsarna, varefter de blir liggande i minst 3-5 år. Många blir dock, som tidigare nämnts, liggande betydligt längre. På min fråga om det verkligen är nödvändigt att lagra klotsarna så länge svarar Bo, att det tar så lång tid innan klotsen är ordentligt torr och porerna har dragit ihop sig. Använder man den tidigare kommer träet att krympa efter att pipan är färdig, vilket bland annat kan märkas på att tappen inte kommer att passa bra.

ATT ”LÄSA” TRÄ

Bo11Bo tar ner den ena briar-klotsen efter den andra. För mig ser de perfekta ut allihop, men Bo pekar och förklarar: ”Här ser Du en misslyckad årsring där det sannolikt finns massor med fel,” säger han. På en annan klots visar han mig linjer och områden på den knottriga sidan som döljer dåliga områden eller avsnitt med gles ådring inne i klotsen. Inget syns utanpå som jag kan upptäcka, men Bo vet vad han kommer att hitta när han börjar slipa den. Man kan säga att han läser klotsarna som jag läser en bok. Detta grundar sig givetvis på lång erfarenhet, men jag tror också att det kräver inte så lite medfödd begåvning. Nu är det inte så enkelt ens för Bo, att han vet allt som döljer sig i en klots. Även han råkar ut för överraskningar och ungefär varannan klots blir det aldrig någon pipa av. Briar är förvisso ett vanskligt material.

PIPORNA BORRAS FÖR HAND

Bo gör piporna helt färdiga, han till och med putsar dem, innan han borrar ur dem. Orsaken är att han inte vill vara låst då han utformar modellen. Ofta får denna ändras efterhand som slipningen framskrider och nya fel visar sig. När pipan är klar borras först tobakshålet och tapphålet, därefter rökkanalen. Bo har experimenterat fram en metod som är så tillförlitlig, att han säger sig aldrig ha misslyckats med borrningen av en pipa. Men då skall man vara medveten om att Bo aldrig slarvar eller gör något överilat, åtminstone inte då han skapar sina pipor. Han demonstrerade hela proceduren för mig, men den är lite för komplicerad att beskriva här.

ALLA DETALJER PÅ EN BO NORDH-PIPA SKALL VARA PERFEKTA.

Det finns nog ingen detalj i en pipas konstruktion som inte Bo undersökt. Och är det något han inte varit riktigt tillfreds med, så har han funderat ut en bättre lösning. På pipor med bambu och horn är den gängse metoden att de fästs ihop med ett metallrör. Bo anser att det finns risk för att detta lossnar med tiden och använder därför en skruv. Det är en helt vanlig stålskruv inköpt i järnhandeln, som han själv borrar ur. Alla som någon gång har försökt att borra i en stålskruv vet vad detta innebär. ”Är det inte hemskt besvärligt” säger jag. ”Visst tar det tid,” svarar Bo, ”och man blir prickig i ansiktet av all olja man får hälla på, men det gör väl ingenting när resultatet blir bra.” Det sista är ett typiskt yttrande för Bo Nordh. Han skyr inga ansträngningar bara resultatet blir bra. När Bo svarvar tappen på spetsen tar han hänsyn till vilken årstid det är. Annars kommer en tapp som är tillverkad på sommaren att sitta löst när det blir vinter (eller också är det tvärtom -jag har lite svårt för det där). Så det skiljer några hundradelar mellan en tapp tillverkad på sommaren och en som gjorts under den kallare årstiden. Tappen på en Bo Nordh-pipa är också alltid hundraprocentigt cylindrisk. Den smalnar alltså inte av alls mot spetsen, vilket annars är ganska vanligt. Orsaken till detta är att det inte skall kunna tränga in någon vätska mellan tapp och hals.

SANDBLÄSTRADE BO NORDH-PIPOR

Bo14Det är sällsynt att Bo gör sandblästrade pipor och att jag vid mitt besök fick se ett dussin sådana, är nog en händelse som knappast återkommer. Orsaken var en begäran från Tyskland om just blästrade pipor. Bo hade då gjort en rensning i sina lådor och funnit ett antal pipor, som han tagit till Stanwell för blästring. Många av dessa hade då blivit liggande i 10 år eller mer. En blästrad Bo Nordh-pipa är alltid helt svart och hela ytan, sånär som på en minimal plätt där han sätter sin stämpel, är blästrad. Man kan dock inte blästra ända ut på halsen utan måste lämna ett par mm. Här använder Bo ett tandläkarborr och följer blästringens mönster ända ut. Detta gör han så skickligt att jag trots förstoringsglas inte kunde se skillnad på den ”äkta” sandblästringen och den ”konstgjorda”. ”Man får smälla till borret med en fil innan man börjar så att det blir lite ocentrerat, annars ser det för perfekt ut” säger Bo. Piporna betsas först med röd och sedan med svart bets. När de torkat lägger han på ett lager zaponlack med en piprensare. Sedan stöts pipan med en hård borste, så att lacken tränger in i alla håligheter och luftblåsor undviks. Efter bara någon minut borstas den med samma borste. Hela lackningsproceduren tar bara ett fåtal minuter och sedan kunde jag ta pipan i handen utan att den klibbade. Vitsen med lacken är, enligt Bo, att den skall tränga in i träet så att detta inte suger upp handsvett och andra föroreningar, som pipan kommer i kontakt med. Det är alltså inte meningen att den skall bilda ett glänsande skikt på ytan. En jämförelse mellan en lackad och en olackad pipa visar också, att den enda synbara skillnaden är att den lackade pipan fått en djupare svart färg.

NOGGRANN DOKUMENTATION

När en Bo Nordh-pipa är färdigpolerad och redo för leverans får ingen mänsklig hand vidröra den. Bo tar pipan med vita handskar och stoppar ner den i en skinnpåse. Innan detta avslutande moment har dock pipan fotograferats. Bo tar färgbilder av alla sina pipor och dessa förvaras i album, som man kan tillbringa mycket tid med att sitta och titta i.

NÄSTAN ETT ”PIPSVIN”

Bo13”Men hur sköter Du dina egna pipor då, Bo?” undrar jag. Egentligen hade jag inte behövt fråga, för jag ser hur hans pipor ligger slängda huller om buller i ett par pappkartonger. ”Jo, jag är nog ganska slarvig” säger Bo, ”De pipor jag skall sälja representerar ett kapital men de egna piporna, tja, jag kan ju alltid göra en ny om någon går sönder.” Det känns på något sätt betryggande att även Bo Nordh kan vara slarvig med någonting, men det svider onekligen lite i hjärttrakten när jag ser dessa förnämliga pipor ligga där, någon med avbiten spets, någon med stora märken efter att hårdhänt ha hamnat på golvet. Jag rotar lite bland piporna och hittar den andra och den tredje pipan Bo överhuvud taget gjorde. ”Men var är den första?” undrar jag. ”Den finns på ett museum i Tyskland” svarar Bo.

SOM EN ÖPPEN BOK

Eftermiddagen har gått fort, alltför fort, och tidpunkten då jag måste ge mig iväg närmar sig. Under hela mitt besök har jag bombarderat Bo med frågor och han har hela tiden svarat lika villigt. Många av de metoder han använder vid tillverkningen har han hittat på själv – ofta efter att ha provat många olika vägar – och jag är lite förvånad att han så öppenhjärtigt avslöjar allt. ”Har Du inga hemligheter?” undrar jag, ”är Du inte rädd att andra skall härma dig?” ”Nej,” svarar Bo, ”det får de gärna göra. Sixten var alltid helt öppen mot mig, så varför skulle jag dölja något.” Med detta generösa yttrande vill jag sluta min berättelse om Bo Nordh.

Jan Andersson