Om vännen Bo (Jan Andersson)

Världen har blivit fattigare. Pipmakaren Bo Nordh avled på Lunds lasarett tidigt på morgonen den 12 juli, efter att för några månader sedan ha drabbats av cancer i lymfan och levern. Slutet kom snabbt och man kan vara tacksam för att Bo inte behövde lida. Han blev 65 år. Så sent som i maj månad var Bo i Chicago på den stora ”pipe-show” som årligen arrangeras där. Han höll då bland annat en föreläsning och visade ett bildspel med sina pipor, något som var oerhört uppskattat bland den månghövdade publiken. Då han kom hem från denna resa kände han dock att krafterna snabbt avtog och efter några veckor sökte han läkarvård. Han hamnade först på lasarettet i Landskrona men remitterades till Universitetssjukhuset i Lund. Det var där Bo framlevde sina sista dagar. Under sin sjukhusvistelse var Bo hoppfull men också realistisk. Han insåg att läget var allvarligt, men gav ändå inte upp hoppet. Bo var en kämpe som har fått ta emot många hårda slag i sitt liv. Redan i ungdomen råkade han ut för en allvarlig motorcykelolycka som förpassade honom till rullstolen för resten av livet. En stor tragedi för en ung man, men samtidigt är det inte troligt att Bo hade börjat intressera sig för pipmakeri om inte detta hänt. Under långa tider har Bo dessutom haft allvarliga hudproblem inte minst på händerna, problem som har gjort att han haft svårt att greppa verktyg och briarklossar. Genom duktig assistans från läkare och en enorm målmedvetenhet i sin behandling, vilken tog flera timmar dagligen, lyckades dock Bo bekämpa denna svårbemästrade sjukdom. Som om detta inte skulle vara nog drabbades han för några år sedan av en stroke, vilken gjorde att han fick svårt med finmotoriken, en nog så väsentlig egenskap i ett yrke som Bos. Även dessa problem lyckades han dock genom en envis och målmedveten träning övervinna. Cancern kunde dock inte ens en kämpe som Bo rå på. Bo var inte bara en stor pipmakare, han var också en färgstark personlighet. Visst upplevde man honom ibland som en ”besserwisser”, men väldigt ofta kunde man också konstatera att det faktiskt var han som visste bäst. Bo var perfektionist och det genomsyrade allt han gjorde. För många år sedan visade han mig bilder på några vackra ljusstakar han sett i en tidning. ”Man kanske skulle börja göra ljusstakar”, sa Bo. ”Men”, tillade han efter en stund, ”det är ju inte bara att sätta igång och göra en ljusstake, man måste ju först undersöka ordentligt hur en sådan verkligen fungerar.” Jag förstod aldrig riktigt det där, att göra en ljusstake är väl bara att forma en träbit och sedan borra ett hål för ljuset. Men så enkelt var det tydligen inte för Bo. Han hade säkerligen undersökt storleken på alla ljus som fanns på marknaden, vilket träslag som var det ultimata för ändamålet, hur balansen skulle vara för att det inte skulle vara någon risk att staken välte, vilken typ av färg som tålde rinnande stearin bäst osv. osv. Så gör en sann perfektionist – och det var Bo. Vid sidan om pipmakeriet hade Bo flera stora intressen. Ett av dem var rosor och att under blomningssäsongen promenera omkring i hans trädgård var en upplevelse. Då han fick besök av någon som var seriöst intresserad, kunde en sådan rundvandring ta flera timmar – inte för att trädgården var särskilt stor utan för att Bo berättade allt som är värt att veta om de olika arterna. Jag var väl inte riktigt rätt person att ta till mig den informationen, men däremot sög jag tacksam åt mig alla tips i fråga om matlagning. Bo var en mästare även på detta område och några halvfabrikat förekom aldrig. Klotgrillen var en favorit och med särskilt välbehag minns jag hans grillade anka, en anrättning som jag är övertygad om skulle imponera även på de mest kräsna kockar. En av de sista gångerna jag besökte Bo på sjukhuset bad jag om råd hur jag skulle grilla en kalkon. Jag fick mycket noggranna instruktioner och i samband med det sa Bo något, som jag tror är en förutsättning för att man ska bli en bra kock: ”Jag har faktiskt aldrig upplevt det som jobbigt att laga mat, jag har alltid tyckt att det är både viktigt och roligt.” Sedan berättade han lyriskt om när han för ett tag sedan haft besök av en italiensk pipmakare och de tillsammans tillbringat en hel eftermiddag med att laga en riktigt god måltid. Det tyckte Bo var väl använd tid. Jag har känt Bo i mer än 25 år och framtiden känns tom utan honom. Bo var en stor personlighet med en god portion humor, så det var aldrig långt mellan skratten då man var tillsammans med honom. Jag minns honom med glädje och är tacksam över att få ha haft honom som en god vän under så lång tid. Jan

Personligt om Bo (Per Billhäll)

Bo och jag hade inte bara en affärsrelation utan vi blev med åren också mycket goda vänner.Visst blev det mycket pipsnack under våra nästan dagliga samtal, men mest var det nog om andra ting såsom musik, där vi hade gemensam smak framförallt då i bluesen och det glädjer mig ofantligt att Bo kunde komma till Chicago förra året. En kväll etsade sig speciellt fast i Bos minne. På en bluesklubb vi var på, gick en man upp och dansade och spelade luftgitarr till en svängig blueslåt. ”Vilken rytmkänsla!” sa Bo och fullkomligt strålade. Han återkom ofta till den kvällen under våra samtal. Bo fann också sitt eldorado i en Jazz och Bluesbutik i Chicago, där tillbringade vi många timmar och Bo fullkomligt länsade butiken. Ett annat stort intresse hos Bo var mat. Han kunde väldigt entusiastiskt berätta hur man bäst grillar en lammsadel eller tillagar en hälleflundra i ugnen. En gång tyckte jag det blev för mycket av det goda och avbröt honom med ”tacka vet jag Findus fiskpinnar”, sedan dess blev det ett stående skämt oss emellan när Bo vid 5-tiden ringde och mycket detaljerat berättade vad han skulle ha till middag. Oftast vattnade det sig så i munnen på mig att mina ”kära fiskpinnar” inte smakade mig alls. En gång hade Bo skickat mig ett paket med pipor, genast efter jag hade öppnat paketet och funnit tre pipor av samma modell, så ringde jag Bo och tackade för piporna som hade kommit.Vad tycker du, frågade Bo? Jo, sa jag. Två av dom är väldigt fina, den tredje är lite ”annorlunda” började jag, mitt sätt att säga att den inte var helt lyckad. Bo avbröt mig innan jag hade pratat färdigt och undrade om jag hade sett hur den var stämplad, genast tog jag på mig glasögonen och såg att den var stämplad med mitt namn. Pipan var en present till mig! Det kunde blivit riktigt pinsamt men jag fann mig snabbt och blev mycket rörd över att få en pipa av Bo. Denna pipa är nu givetvis en av mina käraste ägodelar. I år på Chicago-mässan var Bo inte i toppform, han skyllde på att det hade varit mycket ett tag med skilsmässan och sin mosters bortgång. Idag vet vi vad det var, även om Bo inget anade, han såg fram emot sommaren och även nästa års show. Jag och Bo hade blivit ombedda att hålla ett föredrag om Bos utveckling som pipmakare och vi hade med oss ett bildspel på Bos pipor från starten till våra dagar. Föredraget var mycket uppskattat och kom att bli ett mycket värdig slutpunkt för Bos fantastiska pipmakarliv. Tack för allt Bo, jag saknar dig! Vännen Per

Bos Magi (Bengt Carlson)

Jag har tillbringat flera hundra timmar i Bos verkstad. Vänt och vridit på hans halvfärdiga pipor för att komma underfund med vad som gjorde dem så speciella. Och även fått beundra dem i färdigt skick (då med bomullshandskar på händerna). Naturligtvis försökte jag få honom att visa hur han arbetade. Och han berättade gärna, oftast efter att vi först beundrat hans rosor och han undervisat om hur man bäst tillreder t ex en anka. Jag är säker på att Bo vinnlade sig om att verkligen berätta allt. Men han ville inte visa det praktiskt. För övrigt sa Bo till mig vid ett av de första mötena när jag ivrigt bad om råd att ”kom igen när du gjort 100 pipor, då är du mogen för tips”! Jag tyckte förstås att det var på gränsen till oförskämt, men har insett att det låg mycket i det. Det är många moment i tillverkningen av pipa som kräver mycket övning innan man kan göra det man vill göra. Och ta till sig goda råd. Så mycket av det han sa slant förbi mina öron. Vid ett tillfälle lyckades jag dock lura Bo till sliprondellen. Eller rättare sagt han övertog den från mig. Jag höll på med en pipa, den första något assymetriska jag gjort. Hur jag än arbetade med den så förblev den klumpig och ful. Jag tog med pipan till Bo och frågade vad det var som var fel. Han tittade på den en stund från olika håll. ”Ja, det tror f-n det”, sa han. Sedan drog han några streck med en blyertspenna för att antyda var jag skulle slipa bort en del trä. ”Du kan göra det på min sliprondell, så får jag se hur du jobbar”, sa han. Jag satte igång lite försiktigt men hade väl inte suttit där mer än en halv minut, förrän Bo slet pipan ur handen på mig och sa att ”så kan man väl för h-e inte sitta och hatta”. Sedan satte han igång att slipa. Och på ett par minuter hade han förvandlat mitt missfoster till en riktigt vacker pipa! Tro mig, det var magiskt. Han var samtidigt kraftfull och bestämd som han ”smekte” fram formen. Då, om inte förr, insåg jag att något ny Bo Nordh skulle jag aldrig bli. Bo hade en medfödd känsla för form och proportioner som han sedan utvecklat och förädlat genom åren. Och händerna var hans lydiga redskap. Han visste precis hur han ville ha pipan när han satte igång att slipa och händerna gjorde precis som han ville. T o m komplicerade pipor som ”Ramses” och ”Ballerinan” formade han i stort sett klart på någon timme! De få minuter jag såg Bo arbeta kommer alltid att omges av ett förklarat skimmer. Tack Bo! Bengt

Till minne av Bo Nordh (Dura Semjaniv)

Jag lärde känna Bo Nordh i mitten av 80-talet i samband med att jag köpte tobaksaffären Pip-Larsson i Malmö. En av mina kunder berättade att det fanns tre pipmakare i Skåne, Björn Bengtsson, Arne Ljung och Bo Nordh. Kunden var själv väldigt förtjust i Bo Nordhs pipor och jag blev själv nyfiken på att se hans verk. Min första träff med Bo kom att ske en lördagseftermiddag och varade sent in på kvällen. Han hade så mycket att berätta om sig själv och sina pipor. Nästa gång jag kontaktade honom var för att få råd om en svarv. Jag ville själv börja reparera mina kunders pipor och Bo rådde mig att köpa en ordentlig svarv eftersom han var säker på att jag så småningom själv skulle börja tillverka egna pipor. När jag väl hade börjat göra egna pipor besökte jag ofta Bo och visade vad jag hade fått fram. I början skrattade han och sa: – Så får man inte göra. Bo gav mig många goda råd och han var själv en perfektionist. Ingenting fick vara sådär, allt på pipan skulle vara perfekt så kunden inte skulle hitta något för att kunna sänka priset på pipan. Jag kommer att sakna Bo Nordh från våra resor till piputställningarna i Chicago som vi har varit på tillsammans de två senaste åren. Han var alltid öppen om att prata om pipor, tillverkning och nya verktyg som gjorde arbetet som pipmakare lättare. Piprökarna har förlorat en mycket duktig pipmakare och han kommer alltid att vara saknad… Dura

Bo Nordh begravdes i Billeberga kyrka den 2 augusti. Vid den mycket stämningsfulla begravningsakten spelades både jazz och musik av J. S. Bach och vid den efterföljande middagen hade ”Farbror Elofs Skafferi” (en av Bos stamkrogar) tillagat en buffé av de rätter man visste att Bo uppskattade allra mest. Bo hade gett sin gode vän Andreas Persson noggranna instruktioner om hur det hela skulle gå till och dessa fullföljde Andreas till punkt och pricka. En lång rad vänner och kollegor både från Sverige, Danmark och Tyskland närvarade vid minnesstunden och blomsterhyllningar hade strömmat in från hela världen. På det blomsterarrangemang från Vännerna i Svenska Pipklubben och som syns i förgrunden på bilden står: Vi minns Dig med Glädje och Stolthet. Jag tror alla Bos vänner kan instämma i detta.

Jan