Bengt Carlson (maj 2002)

bengt_v2

Bengt Carlson – pipmakare (ur RR 45 )

Det är säkerligen många som någon gång funderat på att göra en pipa själv. Och visst skulle den pipan bli något alldeles extra, en riktig drömpipa. Säkert har också en och annan fått tag på en kloss och satt planerna i verket. Den första upptäckten är nog att det är betydligt svårare än man trott. Man slipar lite här och lite där och rätt som det är har man tagit för mycket. När man till slut anser sig färdig, ser pipan sannolikt inte alls ut som man tänkt sig från början. Men det gör kanske inte så mycket. Den kan ju vara snygg i alla fall och vissa brister är det lättare att överse med i vetskapen om att man trots allt gjort pipan alldeles själv. Skulle den sedan inte smaka bra skyller man på att klossen var av dålig kvalitet. Det finns förvisso klossar som har en irriterande bismak, men de är mycket sällsynta. En troligare förklaring är att man inte borrat pipan korrekt. Det är oerhört viktigt att en pipa har ett perfekt inre. Diametern på alla kanaler måste vara rätt, tobakshålets ska ha en korrekt utformning, tapphålet måste stämma exakt, avslutningen på tappen, ja det är många saker att tänka på. Hur lär man sig då att göra allt rätt? Många pipmakare har intygat att den bästa skolan är att börja med pipreparationer. Det var på det sättet den nu avlidne nestorn Sixten Ivarsson började sin bana. Men som en glad amatör kan man inte gärna ge sig på att reparera andras pipor, så då får man hålla sig till de egna. En fördel med detta är att man inte behöver begränsa sig till att ersätta en trasig tapp eller ett genombitet bett, man kan också ge sig på det yttre. Tycker man halsen är lite väl tjock kan man slipa ner den några millimeter, är huvudet för bulligt kan man prova samma sak där. Det är ett bra sätt att skaffa sig erfarenhet på och man utvecklar sitt sinne för form. Våren 1993 fick jag ett brev som innehöll följande passus: I går kväll gjorde jag om en gammal Stanwell-pipa. Gjorde den åttakantig samt slipade ner hals och spets en aning. Skitsnygg blev den. T.o.m. min kära hustru beundrade den. Återstår att se om intrycket håller i sig efter den första förtjusningen. Brevet kom från Bengt Carlson i Lund, men jag anade inte då vart detta och andra experiment med gamla pipor skulle leda. Hade jag vetat det, hade nog tanken svindlat.

Bengt01Bengt träffar Bo Nordh Då jag nyligen påminde Bengt om brevet ovan erinrade han sig pipan, men visste att den inte längre var i hans ägo. ”Förmodligen har jag sålt den vid någon av våra auktioner”, var kommentaren. Dessutom ställde han sig förvånad till att han gjort den åttakantig – det tyckte han lät lite i ”kantigaste” laget. Ur rent nostalgisk synvinkel sett, är det kanske lite synd att Bengt inte har kvar pipan, för det var nog i och med denna operation han blev sugen på att göra egna pipor. Bengt visste att jag höll på att fuska i gemet och att jag köpte mina rötter av Bo Nordh. Det tog inte lång tid förrän Bengt avlade ett besök hos denne mästare i Billeberga. Så nu fick jag helt plötsligt konkurrens om att köpa Bos avlagda rötter. Det där med ”avlagda rötter” kan låta lite ”secondhand”, men riktigt så är det inte. Bo köper in säckar av den absolut högsta kvaliteten. Sedan slipar han alla klossarna och väljer ut dem han bedömer som allra bäst. De som inte finner nåd inför hans kritiska ögon får vi köpa. Nu är det dock så – genom det grundmurade rykte Bo har – att ingen leverantör skulle drömma om att sända något annat än det bästa av det bästa till Bo, så även de klossar han kasserar håller en kvalitet, som det är svårt att få tag på någon annanstans. Bengt blev en flitig besökare hos Bo Nordh och sög åt sig alla goda råd han fick. Jag tror att Bengt och Bo är lite lika i ett avseende, de har en kompromisslös vilja att åstadkomma det perfekta. Jag tror också att Bo ganska snart upptäckte Bengts fallenhet för pipmakeri, vilket inte minst märktes på attityden. Då jag hade med mig några pipor och visade, var Bo oftast överseende och vänlig. Han insåg att jag var en glad amatör och aldrig skulle bli något annat. Med Bengt var det annorlunda. Här var Bo stenhårt kritisk, ibland till och med skoningslös. Detta berodde givetvis på att han såg Bengts utvecklingsmöjligheter.

Bengt02Bra utrustning är ett måste

Men ska man åstadkomma något högklassigt går det inte att jobba med vilka grejor som helst. Bengt hade egentligen bara en helt vanlig hobbyutrustning och det räcker inte om man vill göra ett precisionsjobb. Så det blev att efterhand investera i mer och bättre utrustning och först på listan över nödvändigheter stod en svarv. 1998 fick Bengt förmånen att gå i pension vid endast 60 års ålder. Detta gav honom mer tid för sin hobby, något han verkligen längtat efter. Efterhand byggde Bengt upp en välfungerande pipverkstad och det var också nu ryktet om hans pipor började sprida sig, framför allt i USA. Bengt fick några mycket betydelsefulla kunder på andra sidan Atlanten, vilka i sin tur hade kontakter med andra piprökare. Detta gjorde att hans pipor blev mer och mer eftersökta. Sedan dess har Bengt aldrig behövt bekymra sig om var han ska sälja piporna, han har ständigt intressenter som ligger efter honom. Men Bengt är i det fallet precis som Bo Nordh, han låter sig inte stressas utan arbetar i den takt han själv vill. Sedan får kunderna vänta. Som pensionär kan han unna sig den lyxen. Produktionen är cirka 25 pipor per år.

Finishes och stämplar Bengts pipor är antingen släta eller rustikerade. Sandblästring har han hittills inte provat. Rustikeringen gör han med ett tandläkarborr, ofta så att den påminner om en sandblästrad pipa med ”ringgrain”. De släta piporna är antingen naturfärgade, då de endast oljats in, eller färgade med en mellanbrun bets. Innan de får sin slutliga kulör infärgas de dock med svart bets, som sedan slipas bort. Detta för att ådringen skall framträda tydligare. Alla pipor stämplas med ”BC Sweden” och inget annat. Bengt har haft många påstötningar om att införa fler stämplar, årtal, kvalitetsgradering och dylikt, men har hittills avstått från detta. Påtryckningarna har i detta fall kommit från USA, där man är mer eller mindre tokig i stämplar. Riktigt nöjd är man först om hela halsen är fylld med olika stämplar och helst en bit av huvudet också. Samtidigt tror jag dock att man ser med viss respekt på dem som står emot denna hysteri.

En Bulle och en Blowfish Jag behöver egentligen inte fråga Bengt vilken favoritmodell han har, det tror jag mig redan veta. Jag får också det svar jag väntat mig. Den ”vanliga bullen” som Bengt kallar den. På bilden kan du se ett exempel på hur en av Bengts ”bullar” ser ut. Detta är också den modell man oftast ser Bengt själv röka. Den är lätt och behaglig att ha i munnen, är lagom stor och med tillräckligt tjocka väggar för att inte bli för varm. Den uppfyller alltså alla krav på en välfungerande pipa. Men Bengt gillar utmaningar och, även om han kanske drar sig ibland, kan han inte låta bli att ge sig i kast med dem. En sådan utmaning är ”Blowfish”, en modell som från början skapats av Lars Ivarsson, son till den tidigare nämnde Sixten Ivarsson. Lars fick idén till pipmodellen då han iakttog en av fiskarna i sitt akvarium, en Blowfish. Jag vet inte hur en sådan fisk ser ut, men en verkligt spännande pipmodell blev det. Dessutom är det sannolikt en av de svåraste att göra. Först gäller det att hitta en lämplig kloss, så att man får ådrorna horisontella på de plana delarna och fågelögon på sidorna. Det är inte många klossar som uppfyller de önskningarna. Pipan blir av naturnödvändighet asymmetrisk och då infinner sig nästa svårighet, att få den asymmetrisk på ett sådant sätt att den blir harmonisk från vilket håll man än betraktar pipan – och detta utan att bryta ådringen. I sanning ingen lätt uppgift. Jag har alltid varit mycket förtjust i denna modell och då jag på min 60-årsdag tidigare i år fick en Blowfish av Bengt, var min lycka fullständig. Dessutom tycker jag att just den pipan var det vackraste exemplaret Bengt gjort av denna pipmodell, så jag kan givetvis inte låta bli att ta med några bilder här. Varje gång jag pratat med Bengt om ”Blowfish” ruskar han på huvudet och säger: ”Jag har så många gånger bestämt mig för att aldrig mer göra en pipa i den modellen, men rätt som det är hittar jag en kloss som verkar lämplig och så är jag igång igen.” Det är inte bara jag som är tacksam för det, Bengt har många kunder som ständigt efterfrågar just en ”Blowfish”, signerad BC Sweden.

Bengt04Bambu och horn När detta skrivs är Bengt flitigt sysselsatt med att experimentera med bambu och horn. Han har tidigare inte jobbat så mycket med dessa material och det är alltså en ny utmaning. Bambu är förresten ett material som blivit väldigt dyrt och svårt att få tag på. Det går inte att använda vilka blomsterpinnar som helst då man gör pipor. Årsringarna måste ligga tätt, ju tätare desto bättre. En av de första piporna Bengt gjort med bambu, en så kallad Elefantfot, kan Du se här. Jag har haft förmånen att kunna följa Bengts utveckling som pipmakare alltifrån starten, pipa för pipa. Modern teknologi gör det enkelt att scanna av pipor och Bengt brukar skicka en bild av varje pipa, innan den sänds vidare till någon kund. Detta känns som ett stort privilegium och det är alltid med spänning jag öppnar dessa mail.  

Många hobbys, mycket att stå i I dag delar Bengt sin tid mellan att passa barnbarn, spela golf, sköta om sommarstället, serva sin hustru Ingalill som fortfarande är yrkesverksam och – förstås – att göra pipor. Ibland sliter jag dock honom från dessa sysselsättningar med en massa artiklar och bilder och då får han istället sätta sig vid datorn och sätta ihop nästa nummer av Rökringar. Det är inte konstigt att tillvaron som pensionär ibland kan vara lite stressande, men visst låter det som ett trivsamt liv.

2366_gal_9_max

 

Jan Andersson