Fram till det senaste sekelskiftet var det bara ett fåtal i vårt land som ägnade sig åt pipmakeri, närmare bestämt tre stycken. Dessutom var alla bosatta i Skåne, vilket förklaras av närheten till Danmark, där det finns betydligt fler pipmakare. Men sedan dess har det hänt en hel del. Vi har fått fler pipmakare här i landet och alla är inte längre bosatta längst ner i söder. Det senaste tillskottet är en helt ung man vid namn Albert Älfvåg, och han bor i Stockholm. Som läsare av detta blad känner till är han inte den förste pipmakaren i rikets huvudstad, vi har tidigare presenterat Andreas Bennwik som också är bosatt där.
Albert Älfvåg (*1993) bor och har sin verkstad i samma villa i Vallentuna där han bott hela sitt liv. Jag har ännu inte haft tillfälle att besöka honom där, men jag förmodar att det är ett ganska stort hus, eftersom Albert har fem syskon. Den här intervjun gjorde jag i samband med pipklubbens årsmöte i Göteborg i juni, då Albert hade med sig de pipor som finns avbildade här.
Då jag frågade Albert om hans skolgång fick jag det något överraskande svaret att han på gymnasiet gick hotell- och restauranglinjen – inget som direkt pekade på att han tänkte ägna sig åt ett hantverk. Men man kan vara intresserad av mer än en sak, Bo Nordh började ju sin yrkeskarriär som bagare. Sedan Albert slutat gymnasiet har han också fått användning för de kunskaper han tillägnade sig där, genom att han jobbar i ett skolkök.

Ett pipställ fascinerar
Men hur kom intresset för pipor in i bilden? Jo, i hemmet stod ett pipställ med pappans pipor. Fadern hade visserligen sedan länge slutat röka, men piporna fick ändå stå kvar som prydnad.  Albert tittade ofta intresserat på dem och framför allt fascinerades han av träet i piporna. Vad var det egentligen för träslag? Hade piporna träets naturliga färg eller var de infärgade? Frågorna var många, men det går som bekant att hitta svar på det mesta på nätet. Intresset att försöka göra en pipa själv var väckt och via nätet beställde han ett par klossar och några färdigstöpta skaft. En vanlig början för en blivande pipmakare.

Ett betydelsefullt besök
Vid en semesterresa till Italien 2013 tände det till ordentligt. Då hade Albert stämt möte med Romeo Domenico, mer känd som Mimmo. Mimmo är inte bara en synnerligen duktig pipmakare, han  avverkar också mycket briar, som det finns gott om i bergen runt omkring där han bor. Mimmo är känd för att leverera det allra bästa då det gäller klossar, vilket inte enbart beror på att briarn är av väldigt hög kvalitet. Det krävs också ett stort kunnande för att såga upp en kloss på rätt sätt, så att man tar tillvara klossens ådring. Denna konst behärskar Mimmo till fulländning.
Hos Mimmo fick Albert en inblick i pipmakeri och i materialet som används. Hans intresse var väckt på allvar och väl tillbaka i hemmet började han systematiskt bygga upp en verkstad. I dag är denna komplett och det senaste tillskottet är en bläster. Pipan längst ner på bilden i slutet är faktiskt den första blästrade pipa han gjort.

En sann perfektionist
Mitt första möte med Albert var förra hösten vid pipauktionen i Malmö. Då hade han med sig ett par pipor och vi var många som lyfte på ögonbrynen den gången, förvånade över att en så ung och ännu ganska oerfaren grabb kunde åstadkomma något sådant. Sedan dess har jag hört mycket positivt om honom och även sett en och annan pipa på nätet, varför jag bad Albert att ta med de pipor han hade klara till Göteborg.
Det står helt klart att Albert är en sann perfektionist. Varje liten detalj har han ägnat en minutiös omsorg, men det är inte bara noggrannheten som imponerar, han har också ett uttalat sinne för form och proportioner.
Än så länge säljer Albert sina pipor genom bekanta och via sociala medier på nätet. Men detta kommer sannolikt snart att ändras, det är jag övertygad om. Hans närmaste plan då vi träffades i juni var att under sommaren åter besöka Mimmo i Italien. Nästa mål är att kommande år åka till pip-showen i Chicago. Jag är övertygad om att hans pipor kommer att väcka uppmärksamhet där.

  Jan