Salt-Alkohol-metoden

I senaste numret av Rökringar såg jag en fråga angående rengöring av pipor med alkohol och salt. Därom kan jag ge besked, ty jag var med… Jag har med stor framgång rengjort åtminstone några dussin pipor på det här viset. Det har kommit att bli ett standardförfarande när det gäller att restaurera begagnade pipor, för inte bara försvinner den ”räliga” smaken i sura pipor, men även de flesta kvardröjande smakelement från aromatiska tobaker som kanske tidigare ägare avnjutit…

Själva förfarandet går till så här: Pipan görs ren med vanliga metoder så gott det går, samt brotschas ur. Munstycket tas ur och tapphålet täpps med någon slags kork. Pipan fylls med salt, på så sätt att såväl rökkanal som tobakshål blir helt fyllda. Det är lämpligare att använda finkornigt salt i stället för grovt, eftersom det dels fyller ut bättre i pipan och dels har en större yta. Det brukar poängteras att man ska använda ett salt utan jod, eftersom jod har en inte vidare behaglig smak som man kanske inte ska riskera att få i pipan. Jag har dock vid något tillfälle provat med vanligt jodsalt utan att märka någon bismak, men varför chansa?

Den saltade pipan ställs på sådant sätt att saltet inte rinner ut. Med en pipett droppas alkohol på saltet, tills att det förefaller helt genomfuktat, men inte vått. I de flesta fall brukar det röra sig om kanske 10-15 droppar. Det går dessvärre inte att använda vanligt brännvin eller annan sprit avsedd för mänsklig konsumtion, eftersom den innehåller alltför mycket vatten och sålunda skulle ha löst upp saltet. Idealiskt vore finsprit (apotekssprit) men de flesta av oss har väl inte tillgång till sådan. Istället får det duga med rödsprit – dock inte vanlig T-Röd, som ju innehåller ett fruktansvärt bittert kräkmedel. Det vill man nog inte ha i sina pipor… Det finns dock nuförtiden andra fabrikat av rödsprit, som istället innehåller några procent isopropanol. Det är det ämne man brukar ha att göra rent bandspelare och grammofonnålar med, är helt smaklöst och avdunstar helt. Man bör däremot nog inte dricka det… Karburatorsprit går också bra – Det är väl den som heter T-Grön? – såvitt jag minns innehåller den också isopropanol men inget bittermedel. Det gäller att leta på hyllorna på bensinmacken och läsa etiketterna noga… För säkerhets skull kan man ju doppa ett finger i spriten och smaka – Smaken av bittermedel i rödsprit tar man inte fel på…

Nu är det bara att låta pipan stå tills all alkohol har avdunstat, vilket brukar ta minst ett dygn. Vid det laget har saltets yta i tobakshålet blivit till en hård skorpa av något som ser ut som farinsocker, fast betydligt mindre aptitligt… När man skrapat bort detta hårda skal brukar det gå att hälla ut resten av saltet. De sista kornen dras ur med piprensare.

Det måste poängteras att de finns de som påstår att deras pipor tagit skada av den här behandlingen, att träet på något sätt blivit uttorkat och till och med spruckit. Jag har aldrig märkt några sådana effekter, dock, och jag tror nog att de flesta som har försökt metoden blivit nöjda. Det finns de som menar att enda gången ett pipstopp smakar riktigt bra är första stoppet efter en saltbehandling! Det är kanske att gå till överdrift, men inget annat jag provat kan så effektivt ta bort den unkna smaken i en riktigt sur pipa. Är man orolig för eventuella bieffekter kanske man inte i första hand ska prova på sina finaste pipmakarpipor, utan hellre på något loppmarknadsfynd. En viss försiktighet är också att anbefalla, så att ingen sprit hamnar på utsidan av pipan. Som bekant löser spriten vaxet och i värsta fall även betsen…

Anders Nilsson