Knottriga pipor

Den något vanvördiga rubriken ”Knottriga pipor” har jag använt som beteckning för pipor med ojämn yta. Det finns två olika huvudgrupper bland dessa, de sandblästrade och de rustikerade. Tyvärr är dessa pipor mycket underskattade i Sverige vilket är synd, för de har en skönhet som man lär sig uppskatta allt mer ju längre man umgås med dem. Dessutom har de vissa praktiska fördelar. Men låt oss återkomma till detta senare och först titta lite närmare på den största gruppen, de sandblästrade.

Sandblästrade pipor
Sandblästring åstadkoms genom att man besprutar pipan med sand under högt tryck så att de mjukare partierna av träet avlägsnas. Man kan undra hur man från början kom på denna metod. Svaret får man i en gammal katalog från början av 20-talet utgiven av Alfred Dunhill. Där berättar han hur man 1914 hade importerat ett lager Algerisk briar som inte uppfyllde de stränga kvalitetskrav man ställde. Den blev undanstoppad i pannrummet i källaren där det tydligen var mycket varmt. Då någon råkade titta på klossarna flera månader senare visade det sig, att dessa hade bränts så att ådringen framstod i relief. Hur det kunde bli så varmt i pannrummet att detta fenomen inträffade är svårt att förstå, men man får väl acceptera Alfred Dunhills förklaring. Han tyckte emellertid att det var en originell och tilltalande finish och man började inleda experiment för att åstadkomma denna effekt med andra metoder. På så sätt kom man fram till att sandblästring var den bästa och effektivaste.
Savinelli

Det är alltså Alfred Dunhill som bör tillerkännas äran för att ha kommit på metoden med sandblästring. Visserligen har vi bara hans egna ord på det men å andra sidan har de aldrig blivit motsagda.

Från början användes två olika metoder för att framställa sandblästrade pipor. Den ena var den tidigare nämnda där man sprutar sand under högt tryck på pipan. Nackdelen med denna metod är att den kräver investering i en dyrbar utrustning. Den andra metoden, som främst användes av en del franska tillverkare, gick ut på att man lade piporna i sand som upp- hettades mycket kraftigt. Denna metod var tidsödande och vansklig och är i dag helt försvunnen.

Man kan tydligt se en pipas ådring på en sandblästrad pipa, dock kanske inte på det sätt man väntar sig. Om man blästrar en pipa med ”straight- grain-ådring” (där ådringen löper lodrätt från toppen till botten) får denna cirkelrunda ringar runt piphuvudet då den sandblästras. Dessa ringar löper alltså vinkelrätt mot ådringen, vilket beror på att träets årsringar ligger på det sättet. Danskarna kallar dessa ringar för ”ostegardiner” .

Personligen är jag mycket förtjust i sandblästrade pipor och tycker det är lika spännande att titta på dessa pipor som på släta. De fördelar som brukar anges till favör för de sandblästrade är lägre vikt, svalare rök på grund av den större avkylningsytan, mindre känslighet för repor och annan yttre påverkan. Alla dessa faktorer är givetvis sanna, även om de två första snarast är av teoretiskt intresse. Den sistnämnda är dock ett påtagligt faktum. Sandblästrade pipor är pipor som man blir DU med, som den numera avlidne danske skribenten P.C. Olrik brukade uttrycka sig.

Rustikerade pipor
På rustikerade pipor har ytan gjorts ojämn genom mekanisk påverkan. Dessa pipor har länge haft ett dåligt rykte som nog varit välförtjänt. Man såg förr ofta pipor av okänt ursprung, där man hade karvat ytan ojämn med kniv eller andra grova verktyg för att därmed dölja grava fel och brister. Dessa pipor är förvisso förkastliga och bör undvikas.
Peterson-rust

Dock har rustikering i en förfinad form fått en renässans under senare år, och många välkända pipmakare och fabrikanter gör i dag rustikerade pipor. Här är det dock inte frågan om någon grovt tillyxad yta, utan man använder betydligt finare verktyg för ändamålet. Då det gäller enskilda pipmakare är det ”tandläkarborrar” som kommer till användning, och man får en yta som påminner om sandblästring men ändå har sin egen stil. Fabrikanterna måste givetvis använda mer rationella metoder. Jag kan intyga att metoden med s.k. tandläkarborr är tidsödande. Jag provade själv att rustikera ett par pipor i somras, ett mycket roligt arbete, men visst tar det tid.

Bland danska pipmakare som gör rustikerade pipor kan nämnas Peter Hedegaard och Poul Winsløw, som båda gör mycket fina rustikeringar. Engelska LJS briars är också mycket framstående och irländska Peterson’s har en serie med mycket vackra och prisvärda rustikerade pipor.

Prisvärda pipor
Vilka pipor är det då man rustikerar eller sandblästrar? Jo, det är pipor som har små fel i ytan i form av så kallade ”sandspots”. När sådana dyker upp, vilket det gör i huvuddelen av alla pipor, har man två möjligheter, man kan laga dem eller man kan blästra alternativt rustikera. Dessa små felaktigheter har ingen som helst betydelse för pipans egenskaper eller livslängd, men på en slät pipa sänker de priset avsevärt. Ju fler lagningar desto billigare pipa! Att det är denna typ av klossar som används gör att sandblästrade och rustikerade pipor är billigare än sina släta syskon. Som ett kuriosum kan dock nämnas att så inte alltid varit fallet. I Dunhills prislista från 1923 ser man att deras Shell Briar (sandblästrade) är dyrare än de släta. Detta beror sannolikt på det tidsödande arbete sandblästring innebar på den tiden.

Om Du inte har någon sandblästrad pipa är mitt råd att skaffa en sådan av bra kvalitet. Jag tror att Du kommer att bli förtjust. Dessutom vill jag hävda (med risk för att bli motsagd) att de finaste sandblästringarna utförs av danska Stanwell. Titta på deras sandblästrade pipor nästa gång Du får tillfälle så kan Du själv bedöma.

Då det gäller rustikerade pipor bör man vara mer försiktig med vad man köper. Det är onekligen så att man kan dölja stora brister med hjälp av en rustikering. Man bör därför enbart köpa sådana pipor om de är tillverkade av någon välkänd fabrik eller pipmakare. Dessa riskerar inte sitt goda rykte genom att sälja något undermåligt.

Med detta kan jag bara önska Dig mycket nöje med dina ”knottriga” pipor. Medan jag skrivit detta har jag rökt en av mina sandblästrade Stanwell – en vidunderligt vacker pipa, tycker åtminstone jag själv.

Jan Andersson