I RR 74/sept 2009 skrev jag om att bli hobbypipmakare och att jag ”rustikerar” pipor med träsnidarverktyg eller slipmaskin typ Dremel. Jag tycker det är svårt att få detta bra och tittar avundsjukt på hur snyggt proffsen blästrat sina pipor. Tyvärr kräver sandblästring ganska dyr utrustning i form av en kraftig kompressor och ett blästerskåp – en investering om minst 5-6.000kr och lite väl mastigt för hobbybruk.

I en artikel i RR nr 6 1992 skrev Jan om knottriga pipor. Metoden med blästring lär ha kommit till genom en slump då kasserade briarklossar legat mycket varmt i ett pannrum hos Dunhill i mitten av 1910-talet och ytan antagligen förkolnat. Någon hos Dunhill upptäckte att ytan blivit tilltalande (sannolikt efter att ha borstat den) och så började man experimentera för att efterlikna denna avbrända yta.

Förutom sandblästring nämner Jan att piporna lades i sand som sedan hettades upp men att den metoden övergavs för att det var vansklig och tidsödande. Det kan man förstå då det torde vara omöjligt att följa och styra processen och därmed blir resultatet mycket slumpartat. Sandblästring blev således den metod som verkar ha härskat i snart 100 år!

Blästring går alltså ut på att man avlägsnar pipans ytskikt genom att spruta den men sand under högt tryck, eftersom hårdheten varierar över ytan bildas ett mönster (relief) där i bästa fall briarens årsringar framträder snyggt.

Som hobbymekaniker saknar jag både kompetens och utrustning för svetsning och hårdlöder i stället med gaslåga. Det gav mig idén att prova om man inte skulle kunna bränna av briarens yta i stället för att spruta den med sand. Eftersom trä med olika hårdheter brinner olika borde man få en liknande effekt av eld som av sandblästring. Jag började med att testa på en pipa där jag kapitalt misslyckats med rustikeringen och faktiskt verkar det fungera, här följer en beskrivning för den som vill prova ett billigt alternativ till sandblästring.

Jag använder att fint munstycke till en hobbybrännare för gasoltub. Brännare för butangas med justerbar låga (rekommenderas) finns på Jula, Biltema med flera för några hundra kronor.

Först bränner jag ytan försiktigt tills den krackelerar dvs. spricker i ett rutmönster (marmorering), då vet jag att lite av ytan släpper och inte bara blir svartbränd. 0,5-1 millimeter kommer att avlägsnas och det är enklare att kontrollera bränningen än det låter, om det flammar upp är det bara att blåsa ut lågan som när man släcker ett stearinljus. Om man bränner lite i taget hinner briaren aldrig bli så varm att den börjar glöda.

Bränd – oborstad yta

Vill man skydda halsens kant kan man spara sista delen av halsen där jag filat ett spår och behållit briarens naturliga färg. För att elden skall stanna vid spåret lindade jag en ståltråd i det. Ett annat alternativ är att göra ”halsskydd” av vilken träkloss som helst. Jag borrar lagom djupt med samma cylinderborr jag använde när jag först gjorde ytan mellan hals och munstycke, sedan trär upp den på en borr som stoppas in i tapphålet vid bränningen.

När hela ytan bränt till en jämn marmorering borstar jag bort den kolade ytan med en nylonrondell på polermaskinen (finns på Biltema för några tior), borstar av stål eller mässing är för hårda.

Ytan blir nu svart/brun och matt men med en förhoppningsvis vacker relief. Därefter stryker jag pipan med bets 2 gånger och polerar och vaxar på samma vis som med en slät pipa. Det är förvånande enkelt att få en högblank yta vilket inte går på en rustikerad pipa som har en vassare ytstruktur.

Bränd och borstad yta

Bränd borstad och polerad yta

Liten eldblästrad apple

Nackdelar? Ja, urvalet på färg blir ju begränsat, ljusa blästrade pipor går inte att efterlikna. Skador som sandinbäddningar och mindre sprickor går inte att dölja med den här metoden. Eftersom kanterna i skadorna brinner blir skadan bara större. Små grunda sandprickar/inbäddnigar tycker jag däremot är OK, de blir till små fördjupningar som inte stör. Eftersom man vid sandblästring kan variera tryck och blästermedel ger det en större möjlighet att styra resultatet dit man vill, här är man mer utlämnad till briarens egenskaper.

Varken Jan eller jag har hört talas om den här metoden som till skillnad från sandblästring (eng. sandblast) kan kallas för eldblästring (eng. fireblast). Jag har letat i texter på Internet utan att hitta något och vore tacksam om du kunde tipsa om det utifall du läst/hört något.

Otaliga metoder att behandla briarpipor måste ha provats genom åren och sannolikt även denna. Det som skrivs och kommer till allmän kännedom kommer dock vanligen från proffs och då sandblästring är den överlägsna metoden så varför skulle de bry sig? Det kan emellertid ändå finnas möjligheter i denna metod som saknas vid sandblästring. Jag kommer att fortsätta att prova mig fram precis som jag kommer att fortsätta med hårdlödning av mina metalljobb. Parallellen är att hårdlödning faktiskt är överlägset svetsning i vissa avseenden men det har de flesta glömt nu när man kan köpa en elsvets under 1000-lappen.