Ett Tobaksminne (nov 1995)

Har Du tänkt på hur starka minnen en doft kan uppväcka. Lukten är nog det av våra sinnen som kan få oss att erinra oss gamla upplevelser starkare än något annat. Jag har en del minnen som kan väckas till liv av en speciell tobaksdoft och de blir mycket mer påtagliga, än de jag får av att exempelvis titta på bilder i ett fotoalbum.

Sommaren 1960 tillbringade jag som gymnasist i England. Familjen jag bodde hos var nära nog urtypen för hur man föreställer sig en engelsk familj. Även huset var typiskt engelskt, även om det var lite större och rymligare än ordinära medelklasshus. På både bak- och framsidan fanns en liten gräsmatta. Den på framsidan var ganska vildvuxen och fyllde bara funktionen att avgränsa huset från gatan. Här var det aldrig någon som vistades. Den på baksidan sköttes däremot mycket noggrant och var kort och tät som en riktig engelsk ”lawn” skall vara. Här brukade fadern i familjen, Richard, på söndagseftermiddagarna sitta djupt nedsjunken i en vilstol med en bok och sin kära pipa. Den sistnämnda hade dock en irriterande förmåga att slockna för jämnan, så han hann göra slut på flera askar tändstickor under eftermiddagens lopp. De avbrända stickorna slängde han åt alla håll så att gräsmattan blev jämnt beströdd. Första gången jag såg det blev jag mycket förundrad över detta nonchalanta sätt att skräpa ner på den prydliga gräsmattan. Än mer förundrade det mig att frun i huset inte visade något som helst ogillande. Förklaringen fick jag på kvällen, då jag såg Richard gå omkring dubbelvikt därute och noggrant plocka upp alla tändstickorna. Denna procedur upprepades varenda söndag det var vackert väder.

Richards piprökande ökade givetvis mitt intresse för saken och efter ett par dagar köpte jag en pipa, jag minns att det var en Orlik. Efter ytterligare någon vecka, då jag upptäckt att den första behövde vila och torka ur, köpte jag ännu en. Dessa inköp tärde hårt på mina inte allt för rikligt tilltagna fickpengar och ledde till att jag under senare delen av sommaren fick jobba i ett hotellkök för att få ihop fickpengar till den avslutande Londonvistelsen, en uppoffring jag dock tyckte piporna var väl värda.

Den tobak Richard rökte hette DIGGER och tillverkades av Players. Liksom de flesta tobaker för inhemskt bruk vid den här tiden förpackades den i stanniol och såldes i kubformade paket innehållande 1 ounce (28 gr.). Naturligtvis köpte jag samma tobak och jag blev så förtjust i den, att jag fortsatte att röka den hela sommaren. Väl hemkommen till Sverige igen fortsatte jag att röka pipa, men jag ägnade ingen mer tanke åt den tobak jag hade rökt i England. Den fanns ju ändå inte att få här hemma. Över 10 år senare köpte jag en burk St. Bruno flake och då jag öppnade den, kände jag genast igen aromen. Den luktade precis som Players Digger. Det fanns ingen tvekan då jag kände doften och jag kände mig direkt förflyttad tillbaka till England den där sommaren för så länge sedan.

Jag har åtskilliga fotografier från den tiden och även en del andra souvenirer (dock inte piporna), men dessa kan inte få mig att så påtagligt känna mig förflyttad tillbaka i tiden. Det händer därför att jag då och då köper en burk St. Bruno, även om jag tycker den är väl stark för att passa mig. Men jag får samma härliga känsla var gång jag lyfter på locket och aromen når näsborrarna.

Jan Andersson