Jag bor ute på landet. Bakom huset når lövskogen ända fram till tomt- gränsen, vilket innebär att vi har ett rikt djurliv. En rådjursfamilj har de flesta nätter i vinter hållit till i lövhögen bakom huset, men när det blev varmt och skönt försvann den. En älg var framme här en natt och förstörde en av våra rhododendronbuskar. Vi såg aldrig älgen men han lämnade tydliga spår efter sig. En kväll för några år sedan sprang det till och med en varg över garageuppfarten. Jag trodde visserligen först att det var en förrymd schäfer, men dagen efter kunde man minsann läsa i ortstidningen att en varg hade varit synlig i våra trakter. Det var en riktig vargexpert som uttalade sig, så då måste det väl vara sant. Jag ”köpte” genast den versionen, för när man säger att det sprungit en varg på tomten ser folk imponerade ut (även om de tycker att man är lite skrytsam) medan de inte så mycket som lyfter på ögonbrynet om man säger att det var en schäfer.
Det är trevligt med djur även om de inte röker pipa. Men så hittar de heller inte på så många andra dumheter, som vi människor så gärna gör. Små djur kan också vara intressanta. Jag har en speciell förkärlek för bålgetingar, vilket förmodligen låter lite konstigt. Jag måste dock tillägga att kärleken bara består så länge de håller sig utomhus.
Det sägs att krig och kärlek hör ihop och mitt förhållande till bålgetingarna härstammar från ett krig vi förde för ett antal år sedan. Det var den sommaren en svärm av dessa stora, stickande djur hade bestämt sig för att slå ner bopålarna här hos oss. Tyvärr hade de valt ett mycket olämpligt ställe – ventilen ovanför fönstret till mitt arbetsrum. Det innebar att jag inte kunde öppna fönstret utan att genast ha ett antal synnerligen irriterande bålgetingar surrande runt huvudet. Fönstret vetter åt söder, så soliga dagar blir där snabbt varmt. Men det blev bara till att sitta där i värmen med fönstret stängt, medan röken lade sig allt tätare. Det var den sommaren döttrarna myntade uttrycket ”gaskammaren” om mitt rum. Jag satt där och svettades, men när det till och med började bli svårt att se papperen framför mig på grund av all röken, förstod jag att något måste göras.
Så inleddes ett krig som kom att pågå i flera dagar. Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag måste säga att bålgetingarna slogs mycket ädelmodigt och inte tog till några tjuvknep (vilket däremot jag gjorde). Under hela striden fick jag bara ett enda stick och det berodde på att jag råkade klämma en kämpe, så där får jag skylla mig själv.
Efter ett par dagar gav bålgetingarna upp och flyttade till ett ställe bakom huset, och där stör de ingen. Jag kan till och med säga att jag trivs med att ha dem där. De är riktigt trevliga djur, bara de håller sig utomhus.
Under vackra sommardagar känner jag en viss plikt att övervaka att allt sköter sig i naturen, åtminstone på min tomt. Då sitter jag i en vilstol under en bok. Där är jag väl skyddad för solens skadliga inverkan och kan dessutom hålla noggrann uppsikt på allt som händer och sker. Att denna plikt gör sig påmind enbart när det är vackert väder är en gåta, men jag förmodar att när regnet står som spön i backen håller sig väl även djuren inomhus och hittar inte på några dumheter. Det är mycket att se efter. Jag är övertygad om att vår ekorre, som hoppar så glatt och halsbrytande mellan grenarna, kommer att trilla ner och slå sig, om jag inte håller mitt vakande öga på honom. Säkert kommer också bålgetingarna att flytta tillbaka till ventilen vid mitt rum, om de ser att jag inte är på plats. När man har så viktiga saker att bestyra, kan man inte ta hänsyn till oväsentligheter som att gräset behöver klippas eller att staketet skulle behöva lite ny färg.
Bladen på grenarna ovanför mitt favoritställe under boken brukar anta en lätt gulbrun nyans tidigare än övriga, sannolikt beroende på de moln av Latakia-mättad rök, som driver förbi. Familjen säger att jag på så sätt påskyndar höstens ankomst. Men det tror jag inte stämmer. Mitt favoritträd verkar må alldeles ypperligt och vem har sagt att inte även en bok kan uppskatta doften av god tobak.
Jan Andersson
Illustrationer: Emma Andersson