År 1996 ordnade för första gången Chicagoland Pipe Collectors Club en utställning, i första hand för att klubbens medlemmar skulle få möjlighet att visa upp sina samlingar. Showen blev en succé och tilldrog sig stort intresse, inte bara från samlare utan även från handlare och pipmakare. Sedan dess har denna show ökat i omfattning för varje år och jag tror man utan vidare kan konstatera – detta är världens största ”pipe-show”. Det anordnas liknande shower på era ställen i USA, men ingen har nått den omfattning som i Chicago. I Europa har det också under senare år gjorts en del försök, men än så länge har framgången varit måttlig.

Chicagoland Int’l Pipe and Tobacciana Show, vilket är det fullständiga namnet, hade i år samlat 304 utställare. Antalet registrerade deltagare under de fyra dagar showen varade var 800 och kom från 62 olika nationer. Under lördagen och söndagen, då utställningarna var öppna för allmänheten, var antalet besökare betydligt större.

Pheasant Run är en stor hotell- och rekreationsanläggning med ett flertal restauranter och barer, affärer, swimming-pool både utom- och inomhus och mycket annat. Hela anläggningen är under dessa fyra dagar bokad för denna show, vilket innebär att rökning är tillåten överallt. Trots detta upplevde jag inte miljön som extremt rökig, vilket berodde på bra ventilation och ett antal luftrenare som var uppställda på de mest besökta platserna (barerna).

Jag nämnde att det fanns 304 utställare, vilket dock inte är riktigt hela sanningen. En del utställare hade inte bokat bord, utan valde att istället visa sina produkter uppe på rummen. Så redan då vi anlände på torsdag eftermiddag hade kommersen startat, och på anslagstavlan i foajén hängde fullt med anslag om vilka rum man kunde besöka. Jag talade med en pipmakare som redan på torsdagen sålt allt han hade, och han var inte ensam.

Pre-show
På fredag morgon inleds det hela med en så kallad ”pre-show” med ett femtiotal bord. Dessa bord kan inte beställas i förväg, här gäller först till kvarn. Man får alltså inte ligga för länge på morgonen, om man ska vara med. Några som inte gjorde det, utan lyckades få ett bord, var våra egna Vollmer & Nilsson och Dura Semjaniv. Det var mycket folk och ganska trångt under denna pre-show, och man fick här en försmak av vad som komma skulle under de närmaste två dagarna, då den riktiga utställningen ägde rum.

Under kvällen bjöds alla gästerna på en buffé och under denna fick vi också det glädjande beskedet att det blir en show även nästa år. Det har varit lite osäkert eftersom lagarna mot rökning skärps efterhand, och Illinois är inget undantag i detta sammanhang. Detta glädjande budskap mottogs med en kraftig applåd.

Utställningarna
Klockan 10 på lördag morgon skulle dörrarna slås upp till den gigantiska utställ- ningslokal som låg i direkt anslutning till hotellet. Redan kl. 9 var dock Bengt och jag på plats för att hjälpa Per och Dura att duka deras bord. Det är fascinerande att se hur en utställning som denna växer fram. Många utställare med mycket att ställa i ordning, hade varit där era timmar före oss, medan andra lite morgontrötta pipmakare dök upp i sista minuten. Klockan 10 var i alla fall det mesta klart. Tydligen hade det varit kö utanför dörrarna, för då dessa öppnades vällde folk in.

Att skapa sig en bild av en utställning i det här formatet är inte lätt. Enda chansen är att först skaffa sig en överblick och sedan specialisera sig på det man nner mest intressant, man har ingen möjlighet att tillgodogöra sig allt.

En avdelning av utställningen ägnas helt åt antikviteter; pipor, böcker, piprökande porslins gurer, konstverk och en del annat.

Tobaksavdelningen är synnerligen innehållsrik och här nns det mesta till prov- smakning. Det är roligt att köpa tobak i USA, eftersom den är så billig. Cirka en tredjedel mot vad vi betalar här hemma! Dessutom har de mycket tobak av hög kvalitet, och huvuddelen av dessa blandningar saluförs inte i Europa. Man får bara tänka på att inte förivra sig, man ska ju passera tullen på vägen hem också.

Om tobaken är billig så kan man inte säga detsamma om piporna. Här är priserna höga och man ser att även de skandinaviska pipmakarna hade kryddat sina priser en del, vilket är fullt förståligt.

Jag har aldrig haft någon särskilt hög uppfattning om amerikanska pipmakare, det är väldigt få jag tycker har presterat något i toppklass. För huvuddelen av dem består detta intryck, piporna är ofta stora och klumpiga. Men utvecklingen går framåt, och det verkar som ett antal amerikanska pipmakare sneglat på hur skandinaviska pipmakare går till väga. Inte så konstigt med tanke på den framgång många av dessa haft på den amerikanska marknaden. En av dessa relativt unga amerikanska pipmakare som gör mycket eleganta pipor är Rod Da- vies, en före detta fiskare som nu försörjer sig som pipmakare. Enligt Martin Vollmer, som kunnat följa hans utveckling under flera år, blir han bara bättre och bättre. Det var också Rod Davies som fick sälja den enda pipa jag hade med mig hem från Chicago, en naturfärgad, blästrad mycket slank och elegant sak (se ovan).

Det lite ovanliga är alltid roligt att titta på. Pipan på bilden till vänster är en italiensk briarpipa klädd med kork och som, då den inte används, kan förvaras i ett ställ av samma material. Praktiskt sett är fördelen med denna pipa, att den blir oerhört lätt. Skulle också tro att den inte blir särskilt varm, då den röks.

Till det ovanliga får vi också räkna de fantastiska gurpipor den polske pipmaka- ren Bartlomiej Antoniewski gör. Och den enormt långa bambupipan av den ryske pipmakaren Alex Florov är något alldeles extra (se nedan). Det gäller bara att få tag på tillräckligt långa piprensare.

I övrigt måste man nog säga att det bästa står de skandinaviska pipmakarna för. Från Sverige deltog Vollmer & Nilsson, Dura Semjaniv och Per Billhäll, som ju saluför ett stort antal av de bästa skandinaviska pipmakarna. Från Danmark kom en lång rad pipmakare såsom Tom Eltang, Peter Heding, Poul Ilsted, Kent Rasmussen, Kurt Balleby, Kjeld Sörensen och Peter Heschen.

Bengt Carlson hade också ett antal pipor med sig, han ställde inte ut dem men sålde ändå samtliga. Bengt fick också nu för första gången träffa den störste samlaren av sina pipor, Mike Penix. Mike har 29 Bengtpipor och på söndagen hade han en utställning av samtliga dessa vid ett av borden, en utställning som tilldrog sig stort intresse.

Det är en enormt livlig kommers vid en show som denna, helt annorlunda än vad vi är vana vid i samband med tävlingar i Europa. Hit kommer besökarna för att handla, och handlar är just vad de gör. Redan på söndagen stod ett och annat bord tomt eftersom allt var sålt. Den stora kvantiteten köps av handlare, som har möjlighet att här handplocka det de vill saluföra i sina affärer. Men även enskilda piprökare och samlare spenderar friskt. Det skulle vara roligt att veta hur stor omsättningen är under en show som denna, men några sådana siffror nns inte.

Tre stora samlare
Bo Nordh hann med att besöka showen i Chicago två gånger innan han gick bort förra sommaren. Det var av speciellt intresse för mig att träffa några av de stora samlarna av Bos pipor. Jag skulle tro att bilden här ovan är unik. De tre herrarna på bilden representerar tillsammans ett innehav på 139 Bo Nordh-pipor, ett förbluffande antal. Många av de allra finaste piporna Bo gjorde finns hos någon av dem.

Det tar tid att bearbeta alla intryck efter en show som denna. Det är inte bara alla pipor man ser, det är i lika hög grad alla människor man möter, gamla vänner och nya bekantskaper. Jag skulle tro att då jag har smält allt detta, så börjar det bli dags att planera nästa års resa till Chicago. För detta var mitt första besök, men det gav mersmak.

Jan