Jag bor i en liten by på landet. Vårt hus har tidigare varit skollärarbostad så närmaste granne på ena sidan är en liten lågstadieskola. På andra sidan ligger en sommarstuga. Där bodde Harry .
Harry var pensionär och änkeman. Hela somrarna tillbringade han här i Matteröd. Hans stora intresse var blommor och växter och det var ett ämne han behärskade till fulländning. Han hade till och med varit kunglig trädgårdsmästare i yngre dagar. Senare kom han mest att ägna sig åt tomater och då mest åt förädling. Han var faktiskt en av våra ledande experter på tomatförädling och hade rest runt i Norden och föreläst om detta ämne. Det han inte visste om tomater var inte värt att veta.
Under de 15 somrar han tillbringade här sågs han hela dagarna gå och pyssla om sina växter, och som grannar kunde vi njuta av blomsterprakten i hans trädgård i brist på någon dylik i vår egen.
Harry sågs aldrig utan sin pipa i munnen. Det var inte alltid fyr i den, men den satt alltid fast förankrad mellan framtänderna. Han bar den rakt fram i munnen, så när han med sin lätt böjda hållning gick till brevlådan för att hämta dagens post, såg det ut som om han hade pipan som riktmärke för att gå rakt fram.
Harry väckte min beundran som piprökare då han berättade att han deltagit i det första SM i piprökning som anordnades i Stockholm i början på 60-talet. Han hade till och med tävlingspipan kvar. Jag fick äran att putsa upp den åt honom, vilket kändes som ett ärofullt uppdrag.
Harry rökte Greve Hamilton. Han tillhörde den verkligt köptrogna typen och hade hållit fast vid den alltsedan den introducerades 1924. Ofta var den knastertorr. Det berodde på att han ofta glömde den ute i solen på trädgårdsbordet. Eller kanske det inte var som han glömde den – det var kanske så han ville ha den.
Jag tänkte att han skulle tycka det var trevligt att någon gång röka en annan tobak, så jag valde med stor omsorg en av mina bästa rena Virginias och bjöd honom. Harry tog tacksamt emot och tände pipan. Jag väntade spänt att det skulle komma en kommentar i stil med ”Detta var en härlig tobak”, men allt sådant uteblev. Inga små stjärnor tändes i ögonen på honom heller. Närmast måste jag nog säga att han såg lite irriterad ut, för han hade svårt att hålla eld i pipan. Jag gjorde om försöket många gånger med olika tobaker men resultatet blev alltid detsamma.
Visserligen tog han alltid tacksamt emot ett stopp, men det berodde nog mest på att den gode Harry var lite snål.
Harry dog för många år sedan, nästan 90 år gammal. Hans följeslagare in i det sista var hans kära pipa. När han nu har kommit till en bättre värld, tror jag inte man har hjärta att ta den ifrån honom där. Jag kan föreställa mig honom däruppe med ett förnöjt leende och med pipan pekande rakt fram ur munnen. Jag hoppas bara att där finns gott om Greve Hamilton.
Jan Andersson
Illustrationer: Emma Andersson