I Bo Nordhs ”skräplåda” hittade Andreas, postmannen som Bo kallade honom, en påbörjad pipa som han tyckte såg ut att kunna bli en fin pipa. Bo hade grovslipat formen och även borrat tobakshålet, men stoppat där. Och alltså lagt undan den. Vi frågade oss varför.
Jag försökte tänka som Bo för att förstå varför han ratade den. Ådringen är straightgrain runt om. De flesta av oss skulle bli förtjusta över en sådan kloss. Men Bo hade ju lite högre krav än de flesta och ville inte gärna ge ifrån sig annat än helt perfekt ådring. Dessutom finns en liten spot fullt synlig på ena sidan av piphuvudet. Visserligen är pipan inte färdigslipad, så man kan putsa bort någon eller ett par millimeter. Men Bos bedömning var kanske att det inte skulle gå att nå helt rent trä utan att förvanska formen.
Blästring då? Antingen tillkom pipan innan Bo överhuvudtaget blästrade några pipor. Och när han väl började med detta hade pipan fallit i glömska. Eller också hade Bo lusläst ådringen, han var ju obestridlig mästare på det, och funnit att årsringarna inte var bra nog för detta heller. Han var ju en kräsen man.
Nåväl, Andreas och jag tyckte att pipan var fin nog att göra färdig. Och vi bestämde oss för att hjälpas åt och stämpla den BBA (Bo, Bengt o Andreas).
Jag började med att borra tapphål och rökkanal. På ”Bo-manér” satte jag en limklump under pipan för att kunna styra borrningen av tapphålet i svarven utan att skada pipan.
Sedan var det dags för rökkanalen. Genom att fixera pipan med kanonborren som tobakshålet borrats med, är det lätt att få rökkanalen att utmynna på rätt ställe, dvs mitt i tobakshålet och på rätt djup.
Jag fick för mig att ett konventionellt skaft skulle passa pipan bäst. Huvudskälet var att halsen är tämligen tunn i höjdled. Men Andreas tyckte att en sadel nog var vad Bo hade tänkt sig. Så då fick det bli en sådan. Här är det halvfärdigt.
Sedd i profil är väl pipan i stort sett färdig, men man skulle kunna ta ner halsen både på ovan- och undersidan någon millimeter. Det är dock inte så mycket trä kvar på ovansidan i kröken, så det gäller att vara försiktig. Huvudskälet att ta ner halsen något är att den i mitt tycke är onödigt kraftig för att harmoniera med det smäckra huvudet. Men man bävar alltid något inför att avverka ytterligare briar, för man vet aldrig vad som döljer sig under ytan. Det finns ju inget stycke briar som är utan fel, det gäller bara att hitta ytorna där så få som möjligt, helst inga alls, uppträder.
Men jag tog mod till mig, och vad hände väl då! Jo en rätt blygsam spot visade sig på undersidan, och när jag sandpapprade ytterligare lite grand, växte den. Den visade sig vara så pass stor och djup att man inte kan slipa bort den. Bara att bita i det sura äpplet alltså och fylla den med briardamm och lim. Det fanns också en hel del småfläckar här och var på hela undersidan, men de kommer förhoppningsvis inte att synas efter infärgning. Vi får hoppas att lagningen inte blir alltför iögonenfallande.
Sedd ovanifrån är pipan påtagligt ”bredaxlad”, dvs halsen är bredare vid piphuvudet än vid skaftet. Detta praktiserade Bo med jämna mellanrum, och det hör ihop med denna modell. Så det vill vi inte ändra på.
Så nu återstår bara att göra färdigt skaftet, fasa av ovankanten på piphuvudet och börja finputsningen.
Nu börjar det väl likna något!
Om pipan varit lika fin undertill som på sidorna skulle jag ha föredragit en ytterst lätt infärgning. Men då kommer felen på undersidan att sticka i ögonen så fort man vänder på pipan. Vid ytterligare finputsning uppenbarade sig ytterligare ett antal små spots lite varstans på pipan. Var det detta som Bo förutsett när pipan hamnade i skräplådan? Nåväl, jag provar med att färga in den slät, och blir det inte bra får vi väl blästra den. Vi börjar med den svarta grundfärgen.
Så här får den hänga ”på tork” ett dygn, innan den svarta färgen putsas av med lätt hand. Därefter får den en ytfärg av Bos egen blandning, gult, orange och en aning brunt.
Återstår att kontrollera att pipan fungerar att röka i också? Andreas utför ”piprensarprovet” och konstaterar att det lätt går att föra in en tjock piprensare ända från bettet till tobakskammaren. Puh!
Nu ska den bara stämplas. Jag tyckte inte att det blev särskilt snyggt att använda lösa bokstäver, så jag åkte till Love Geiger för att ”låna” hans kopieringsfräs. Det blev Sara som gjorde jobbet.
Visst blev det snyggt!
Nog förtjänade pipan ett bättre öde än att förvisas till skräplådan!
Bengt