Jag misstänker att de flesta piprökare har ett visst nostalgiskt band till London, på något sätt upplevs ju fortfarande London som piprökningens hemstad. Jag tänker nu ta er med på ett besök på ett mycket speciellt ställe i denna stora stad, ett besök som ägde rum för snart 25 år sedan. På den tiden – detta inträffade våren 1982 – var London verkligen ett Mecca för piprökare och eldoradot framför andra fanns på Jermyn Street. Gick man gatan ner från Piccadilly Circus kom man först till Astley’s förnämliga affär på vänster hand, snett över gatan låg Charatan och lite längre ner på samma sida Dunhill. Ytterligare några steg så var man hos Davidoffoch rundade man sedan hörnet då man kom fram till St. James’s Street, kunde man titta in hos Lewis’s. Som var och en förstår tog det sin tid att avverka denna promenad, även om den inte var särskilt lång – och sedan återstod en hel del affärer på andra ställen i centrala London. Men nu ska vi inte uppehålla oss i denna stadsdel utan bege oss norrut.

En gråmulen, dimmig förmiddag kom jag ut från hotellet vid Piccadilly Circus, lyckades än en gång ta mig över gatan med livet i behåll, och gick ner i tunnelbanestationen. Jag tog Piccadilly Line till Leicester Square och bytte där till ett norrgående tåg på Northern Line. Förväntningarna steg allteftersom tåget rusade fram i tunneln. Mitt mål var Archway i norra London. Efter cirka en kvart var jag framme och kunde kliva upp i det fortfarande dimmiga dagsljuset. Till min glädje såg jag att gatan som passerade tunnelbanestationen hette Junction Road – just den gata jag skulle till, så jag behövde inte fråga om vägen. Jag började gå gatan i sydlig riktning. Efter att en kort stund tidigare ha befunnit sig i de fashionabla centrala delarna av London, var det något av en kulturchock att hamna här. Fjärran var de lyxiga affärerna, husen var nerslitna och jag såg inte en enda Rolls Royce, Bentley eller Jaguar. För att inte komma för snabbt fram utan än ett tag umgås med mina förväntningar, gick jag in på en pub för att få en ”bitter”. Bartendern var en kraftig karl som nog inte hade några problem att kasta ut överförfriskade gäster då så behövdes. Kanske det heller inte var så ovanligt att han fick utnyttja sina kroppskrafter, de enda gästerna förutom mig denna förmiddag var några högljudda unga män i skinnjackor och cowboystövlar. De stirrade stint på mig då jag kom in, om det var av nyfikenhet eller illvilja vet jag inte, och jag hade ingen större lust att ta reda på vilket. Det gick ganska fort att avverka den där ölen och sedan var jag ute på gatan igen.

Som alla förstår hade jag inte åkt till Archway på vinst och förlust. Jag var på väg till 110 Junction Road och bara några kvarter efter att jag helskinnad sluppit ut från puben var jag framme. På ett litet hus, inklämt mellan ett par ålderdomliga höghus, satt en skylt som förkunnade att här låg Sims Pipes.

I London förbluffas man ofta över att affärer med världsrykte visar sig vara ganska så små och obetydliga till formatet. Då jag klev in genom dörren till Sim’s Pipes hamnade jag i en mycket liten affärslokal, i detta avseende endast överträffad av Mullins & Westley’s i Covent Gardens. Jag hälsades välkommen av en äldre dam bakom disken med ett vänligt ”Good morning, Sir”. Då hon hörde att jag ville titta på pipor kallade hon genast på en man som befann sig i ett rum bakom butiken. Mannen var liten till växten och klädd i kostym med väst – en levande legend stod framför mig, mr. Geoff Sims.

Geoff Sims hade levt hela sitt liv inom pipbranschen. I sin ungdom lärde han sig pipmakaryrket i St. Claude, men efter ett antal år där flyttade han till London och öppnade sin lilla butik i denna allt annat än luxuösa omgivning. Bakom butiken inreddes en verkstad där han gjorde reparationer och tillverkade pipor. Men hans intresse för pipor inskränkte sig inte till detta, han var också enormt kunnig och intresserad av allt som hade med antika pipor och rökutensilier att göra. Så småningom spred sig ryktet om honom – det Geoff Sims inte hade då det gällde antika pipor fanns sannolikt inte att få tag på. Ryktet spred sig inte minst till de stora film- och TV-bolagen, som oftast vände sig till honom då de behövde ett speciellt slags pipor för en film eller teateruppsättning. Den lilla butiken har även förekommit i ett flertal filmer, då man velat ha den äkta miljön från en gammal engelsk tobaksaffär. Det är mig en gåta hur man lyckades få plats med filmkameror och allt annat som behövs vid en filminspelning på denna minimala yta.

Det blev ett ganska långt besök hos Geoff Sims och hans syster (den gamla damen som hälsade mig välkommen). Först gick vi igenom en lång rad antika pipor och mr. Sims hade något att berätta om de flesta. Sedan förflyttade vi oss till verkstaden bakom affären (som var betydligt rymligare) och tittade på de pipor mr. Sims själv tillverkat. Min uppmärksamhet drogs genast till några stora, ganska klumpiga pipor som låg i ett schatull. De var förvisso inte vackra men fascinerade mig ändå på något sätt, det verkade som de gjorts klumpiga med avsikt. Detta visade sig inte vara helt fel. Mr. Sims hade tillverkat ett tjugotal pipor för en film som handlade om en polarexpedition och detta var några pipor som blivit över. Jag kände att jag absolut måste bli ägare till en av de piporna – och så blev det. Det är ingen elegant pipa – men jag älskar den, även om jag inte så ofta röker i den.

Förutom ”polarpipan” hade jag med mig en antik, vackert utskuren sjöskumspipa och en läspipa (churchwarden), då jag flera timmar senare gick därifrån. Då hade också Mr. Sims stämplat mina två pipor medan jag såg på. Han värmde stämpeln, som satt på ett långt skaft, över en gaslåga och stämplade sedan piporna med beundransvärd precision. Alla som försökt stämpla en pipa vet hur svårt det är. Priserna hos Mr. Sims var något helt annat än i de eleganta affärerna i centrala London, så trots inköpen var jag inte helt barskrapad.

Jag hade senare lite brevväxling med Mr. Sims, men fick tyvärr inte träffa honom fler gånger. Ett par år efter mitt besök meddelade han i ett brev, att han med ålderns rätt skulle dra sig tillbaka.
Affären skulle stängas men tillverkningen av
hans pipor övertogs av en annan fabrikant. Inte långt därefter fick jag ett brev från den nye ägaren med en broschyr, vilken visade de pipor han tillverkade.

Jag beställde omgående en pipa och skälet till det var lite udda – jag ville se hur stämpeln såg ut. Till min glädje kunde jag konstatera att Mr. Sims inte överlåtit den stämpel han använt till mina pipor, den där dimmiga vårdagen i verkstaden bakom butiken.

Den här stämpeln var helt annorlunda. Det kan verka löjligt, men för mig känns det skönt att man kan skilja dessa senare ”bastarder” från de pipor Mr. Geoff Sims själv tillverkat.

Jan