Tom Eltang (Feb. 2005)

En förtrollad dag (ur RR 56 feb. 2005)

TEv3”It is good to be a pipemaker!” Detta har blivit ett motto för pipmakaren Tom Eltang, och utan tvekan menar han vad han säger. Tom älskar sitt arbete, och eftersom han nu hållit på i 30 år har han kunnat njuta av det länge. 30 år har respekt med sig, så visst borde det firas på något sätt – frågan var bara: Hur? En fest är aldrig fel, men denna fest skulle bli någonting alldeles extra, något ingen varit med om tidigare. Tom känner varenda pipmakare i Skandinavien och åtskilliga i andra delar av världen, och han ville att alla dessa skulle fira jubileet tillsammans med honom. Och om så många pipmakare samlas på ett enda ställe, vad är då det naturliga att göra? Jo, en pipa så klart, en mycket speciell pipa.

Inbjudningar sändes ut över världen till pipmakare, vänner och andra inom tobaksbranschen. Alla som hade möjlighet accepterade inbjudan med glädje, så det skulle bli mycket folk i Toms verkstad denna fredag i slutet på oktober. Det tar tid att göra en pipa, varför alla pipmakare ombads att infinna sig senast klockan två.

TE212Tom har en stor verkstad, men den är inte stor nog att hysa så många gäster. Sedan är det också så, att hungriga pipmakare gör inget bra jobb, så det gällde att hitta någonstans man kunde äta. Eftersom vädret är ganska kyligt vid den tiden på året, beställdes ett stort restaurangtält som placerades på gården utanför verkstaden. Men törstiga pipmakare är heller inte särskilt entusiastiska, så man måste ha en bar. Tom och hans hustru Pia ordnade detta i ett sidorum till verkstaden. Då allt detta var på plats var det bara en sak som fattades, gästerna.

Men hur skulle det nu bli med pipan? Denna pipa måste bli något alldeles speciellt, och man hade bara en chans att göra den; det fanns inte tid att börja om från början ifall något skulle gå snett. Den första utmaningen var att hitta en riktigt fin briarkloss. Detta delikata problem bollades över till Romeo Domenico i Italien. Tom ringde till Mimmo, som Romeo vanligen kallas, och sa åt honom att finna den absolut bästa kloss han kunde få tag på – den skulle vara helt felfri, ha en utsökt ådring, ja, det skulle kort och gott vara den finaste briarkloss världen någonsin skådat. Tom gav mycket precisa instruktioner: ”Skaffa fram en sådan kloss, sätt dig sedan på ett flygplan till Danmark och släpp den inte utom synhåll förrän Du har lämnat den här i min verkstad.” Jag vet inte om Mimmo sov en enda natt efter det telefonsamtalet, men han såg verkligen trött ut då han anlände. Han blev mycket lättad då Tom undersökt klossen och godkänt den – faktum är att Tom blev lyrisk då han fick se den – och för första gången på länge kunde Mimmo slappna av och sova gott den natten.

Då dagen var inne var allt klart, tältet rest, maten förberedd, baren välfylld med allehanda drycker och det mest betydelsefulla av allt – den där speciella briarklossen var på plats och färdig att bli en pipa. Vid lunchtid anlände de första gästerna, alla välkomnades av Tom och Pia, drinkar serverades, gamla och nya vänner möttes och det blev redan från första början en mycket trevlig stämning.

TE23Klockan tre påbörjades arbetet med pipan. En veteran inom danskt pipmakeri, Hans Nielsen (mer känd som Former) hade tagit på sig uppgiften att leda arbetet. En annan mycket erfaren pipmakare, Jess Chonowitsch, hade accepterat att börja, och därigenom blev det han som fick bestämma vilken form pipan skulle få. Att arbeta under dessa omständigheter måste varit enormt pressande – en mängd intresserade åskådare iakttog minsta rörelse, fyra videokameror sände ”live” på nätet och fotoblixtarna haglade. Trots detta arbetade Jess lugnt och målmedvetet, precis som om han suttit ensam där hemma i sin verkstad. Efter ett tag såg vi att pipan skulle få formen av ett horn.

Att borra en pipa är alltid en utmaning, att borra denna pipa var mer än så. Tonni Nielsen – den danske pipmakare som numera bor i Kentucky, USA – anförtroddes att göra detta. Han utförde uppdraget perfekt, medan hans egen pipa hela tiden satt fast förankrad i mungipan.

TE241Men pipan måste ha ett skaft och första steget är att svarva tappen. Kent Rasmussen stod för denna känsliga del av arbetet, varefter han lämnade över pipan till Teddy Knudsen och Poul Ilsted som formade skaftet. Peter Hedegaard visade sin skicklighet med filen, då han filade bettet och klacken exakt så, att pipan skulle bli bekväm att hålla i munnen.

Slipningen av skaftet utfördes av tre pipmakare: Ulf Noltesmeier (Bang), Peter Heeschen och Søren Refbjerg.

Dock, åtskilliga timmars arbete återstod. Att slipa en pipa är mycket tidskrävande och allt fusk avslöjas obarmhärtigt då pipan poleras. Kurt Balleby inledde och avlöstes sedan av Erik Nielsen, Bjørn Thurmann, Dura Semjaniv, Bengt Carlson och Peter Heding.

TE28Sedan anlände hon till sist, Anne Julie, ”the grand old lady” inom danskt pipmakeri. I sin röda mössa var hon som en ros i verkstaden, och en ros var vad hon lämnade efter sig. Som den duktiga konstnär hon är, blev en graverad ros på undersidan av halsen hennes bidrag. Hon höll sedan ett tal till Tom, i vilket hon bland annat prisade friheten bland pipmakare. Under detta tal var det för första gången helt tyst i Toms verkstad.

Men inte ens värden själv fick ledigt denna jubileumsdag. Tom stod för infärgningen av pipan, vilket är en annan tidskrävande process, eftersom betsen läggs på i flera lager som måste slipas av emellan. Han fick hjälp med detta av Arne Urup, som vanligtvis är mer van att arbeta med sjöskum, João Reis från Portugal, Jan Windeløw och den tyske pipmakaren Rainer Barbi. Sedan polerade Kurt Hansen skaftet.

TE30Former, som hade lett arbetet hela dagen, fick nu göra sin del – att böja skaftet.

Den allra sista uppgiften anförtroddes Bo Nordh. Bo fick kolla att en piprensare kunde passera utan problem, varefter han högtidligt stoppade pipan i sin påse av sämskskinn.

Klockan var nu elva på kvällen och efter sju timmars oavbrutet arbete, utfört av 24 av världens bästa pipmakare, var så denna mycket speciella pipa färdig.

TE31Alla pipmakare som deltagit satte sina stämplar på en stav av briar och skrev sina namnteckningar på ett ark papyrus. Dessa saker kommer att medfölja pipan då den säljs. Försäljningen kommer att ske på internet och pengarna skall användas till en hemsida för pipmakare, ett professionellt forum där man kan utbyta idéer och erfarenheter inom detta mycket speciella hantverk.

Slutligen vill jag framföra ett personligt tack till Tom och Pia för att jag fick förmånen att vara med denna dag. Jag har sällan upplevt något så fascinerande. Att följa tillkomsten av den här pipan och se alla dessa duktiga pipmakare i aktion, är ett minne för livet.

Jan Andersson

PS. Försäljningen ägde rum på eBay i februari 2005. Efter ett beskedligt startbud på 500 dollar såldes den slutligen för hela 9887 dollar. Det lades sammanlagt 52 bud på pipan och köpare blev tidskriften Pipes & Tobaccos, som kommer att placera den i sitt pipmuseum i Raleigh. En lämpligare placering för denna pipa är svår att tänka sig.
DS.