Charles Rattray föddes i slutet på 1880-talet och kom att tillbringa hela sitt liv inom den skotska tobaksindustrin. Han började i unga år vid Fairweather’s tobaksfabrik i Dundee, men vid fyllda 23 beslöt han att starta eget. Efter ivrigt sökande efter lämplig lokal hamnade han så småningom i staden Perth.

Perth är en mycket gammal stad som fram till mitten av 1400-talet var Skottlands huvudstad. Vid den tid då Charles Rattray kom dit, var den en sjudande metropol, ett centrum för jakt och fiske och en betydande handelsplats. Floden Tay, som flyter genom staden, erbjöd förnämligt laxfiske och dess rena klara vatten användes av de flesta whiskyfabrikanter i landet. Hur det är med laxfisket i dag vet jag inte, men det lär fortfarande vara så att Tay’s vatten i stor utsträckning används för framställning av skotsk whisky.

Vid huvudgatan i Perth hittade Charles Rattray en rymlig lokal med väl tilltagna bakutrymmen. Denna inreddes exklusivt i mörkt ädelträ och 1911 kunde Charles Rattray’s affär och tobaksblanderi öppna på 158 High Street. I tobaksblanderiet bakom butiken experimenterade Charles Rattray och hans medhjälpare fram de blandningar, som kom att göra honom världsberömd. All tobak blandades för hand och så småningom hade man kommit fram till 14 olika sorter som fyllde det varierande behovet hos kunderna. Dessa 14 sorter höll man sedan fast vid och de förändrades inte under hela den tid Rattray’s blanderi i Perth bestod.

Ryktet om att man på High Street i Perth blandade tobaker av exceptionell kvalitet spreds och det blev snart vardagsmat för personalen att expediera order till skottar och engelmän, bosatta på olika håll inom det då vidsträckta brittiska kolonialväldet. Soldater och tjänstemän i Indien, engelska järnvägsarbetare i Sydamerika, sjöfarare i avlägsna hamnar hade det gemensamt, att de alla gick och väntade på en sändning från Rattray’s tobaksblanderi hemma i Skottland.

Efter andra världskriget spreds ryktet även utanför det gamla engelska samväldet och beställningar från övriga Europa och USA ökade drastiskt. I Perth försökte man givetvis svara mot den ökade efterfrågan, men vissa krav vägrade man göra avkall på – tobaken skulle blandas för hand och råvarorna måste hålla de synnerligen stränga kvalitetskrav man ställde. Fick man inte tag på råvaror av tillfredsställande kvalitet, minskade man helt enkelt produktionen. Detta ledde till att det blev svårt att få tag på Rattray’s tobaker och varje seriös tobakshandlare var lycklig den dag han fick några burkar att erbjuda sina trognaste kunder. Då jag i början på 70-talet fick upp ögonen för Rattrays unika tobaker, var det en högtidsstund varje gång man lyckades komma över en burk. Man skall givetvis inte neka till att just svårtillgängligheten satte en extra krydda på tobakerna.

I slutet på 70-talet var dock denna skotska era slut. Tillverkningen överläts på Robert McConnel1 i London och därefter blev det inte längre något problem att få tobakerna i den utsträckning man önskade. McConnell behöll tillverkningen i drygt 10 år, sedan såldes hela McConnell-fabriken till Tyskland. I dag blandas Rattrays tobaker av A&C Petersen i Danmark men förpackas i och distribueras från Tyskland.

Från början salufördes Rattray’s tobaker endast i höga burkar som rymde 114 gram. I dag finns de fortfarande i samma typ av burk, men de innehåller nu bara 100 gram. De flesta sorterna finns också i 50-grams burkar.

Skulle Du någon gång träffa på en burk med texten ”Made by Charles Rattray”, så ta väl vara på den. Då är det en ”äkta Rattray”, handblandad i Perth. När tillverkningen flyttades till England ändrades texten till ”Made for Charles Rattray.”

När jag började skriva artikelserien ”Tobaksburken” angav jag, att mina omdömen är rent personliga och att jag ofta inte ens försöker att vara objektiv. Detta förtjänar kanske att påpekas ytterligare en gång i samband med just denna artikel, eftersom det är extra svårt att ge sken av objektivitet, när man gör jämförelser med tobaker man rökte för mycket länge sedan. Håll gärna detta i minnet när Du läser fortsättningen.

Rattray’s tobaker var onekligen förnämliga under den skotska tiden. Med hänsyn till att de var handblandade och – efter moderna mått mätt – blandade i förhållandevis små kvantiteter, höll de en förvånansvärd jämn kvalitet. Fylligheten var anmärkningsvärt hög och de flesta var ganska starka. Ingen av tobakerna kunde ges beteckningen ”mild”.

När McConnell övertog tillverkningen blev kvaliteten betydligt mer varierande. Ibland kunde man få tobaker av samma höga kvalitet som under den skotska tiden, ibland blev man grymt besviken. Sannolikt berodde dessa variationer på svårigheten att få fram erforderlig kvantitet råtobak av tillfredsställande kvalitet.

I dag håller tobakerna en mycket jämn kvalitet. Jag tycker dock att de har blivit betydligt mer ”slätstrukna” än de var tidigare. Flera av dem är mindre fylliga än jag kommer ihåg och skillnaden i kryddning mellan olika mixtures är mindre. Men låt mig understryka att Rattrays tobaker fortfarande är mycket bra och står sig väl i konkurrensen i dagens tobaksvärld.

Samtliga 14 sorter tillverkas fortfarande, men till Sverige importeras endast 6. Jag kommer här att hålla mig enbart till dessa.

Bland dessa 6 tobaker finns 3 mixtures: 7 Reserve, Red Rapparee och Black Mallory. Jag tycker att dessa är likartade och för att fälla ett säkert omdöme om dem, borde man röka dem sida vid sida, vilket jag dock inte har gjort. Alla tre sorterna innehåller Latakia och även en hel del annan orientalisk tobak.

Den mildaste av de tre är 7 RESERVE (den lär ha fått sitt namn av att där ingår 7 olika tobakssorter). Blandningen gjordes också med tanke på dem som röker mycket och upplever andra mixtures som för kraftiga. BLACK MALLORY och RED RAPPAREE (den röde banditen) är något starkare och fylligare. Skillnaden mellan dem är liten, men jag upplever RED RAPPAREE som lite mer kryddad. Det smakfyrverkeri den kunde erbjuda förr tycker jag inte det finns mycket kvar av. Samtliga dessa tre mixtures får betecknas som medium i fråga om styrka.

OLD GOWRIE och HAL O’THE WYND är ”straight Virginias” och rätt lika inbördes. HAL O’THE WYND minns jag som en mycket fyllig, kraftfull Virginia, men det är den inte längre. Dock är det fortfarande en fin Virginia-blandning, men styrka och fyllighet får nu betecknas som medium. OLD GOWRIE är möjligen något kraftigare och också något sötare.

OLD GOWRIE har fått sitt namn av en slätt utanför Perth som kallas ”the Carse of Gowrie”, medan HAL O’THE WYND är uppkallad efter smeden i Sir Walter Scotts roman ”Flickan från Perth”.

MARLIN FLAKE var sannolikt något av ett problembarn för Charles Rattray. Detta dömer jag utifrån att den under långa tider inte producerades, eller producerades i så små kvantiteter att det enbart räckte för den inhemska marknaden. Detta berodde sannolikt på bristande tillgång på lämplig råtobak.

Då McConnell tog över fanns MARLIN FLAKE kontinuerligt att få, men vad man fick var alltid en överraskning. Ibland kunde man få en tobak som påminde om originalet, ibland en som vare sig utseende- eller smakmässigt hade några likheter alls med vad man förväntade sig. I dag har tobaken mer återtagit sin ursprungliga skepnad. De mycket långa, löspressade skivorna är lätta att sönderdela och efter en gnuggning mellan handflatorna, visar sig tobaken vara ovanligt grov i skärningen. Den är också ganska fet.

Egentligen tycker jag MARLIN FLAKE är väl så bra nu som under den skotska tiden. Då var den ”full” i alla avseenden. I dag kan den betecknas som medium i styrka och med en fin fyllighet. Har man provat OLD GOWRIE och vill ha något lite kraftigare är det lämpligt att välja MARLIN FLAKE.

Namnet har den fått från ett ord som används av sjöfolk, ”marline”. Detta betecknar ett tunt rep som sjöman ofta använde för att snöra ihop sin tobak, så att den blev pressad. Sedan kunde de skära bitar och stoppa i pipan. Alltså en föregångare till Flake, som ju också kallas Navy Cut.

De av Rattrays tobaker som inte importeras är: Highland Targe, Brown Clunee, Dark Fragrant, Black Virginia, 3 Noggins, Professinal, Accountants och Jocks.

Jan Andersson