Perique (nov-02 och sep-06)

LOUSIANA PERIQUE  – en tobak med många mysterier

Vi har många gånger hört berättas att perique är en synnerligen exklusiv tobak, som endast odlas i en enda delstat i USA, Lousiana – dessutom enbart inom en mycket begränsad del, området runt St. James Parish vid Mississippi-floden. Det har också sagts att det numera endast finns en enda odlare kvar. Då jag därför fick jag se en artikel i veckotidningen ”The Times of Acadiana” (28 aug. 2002) som handlade om den siste periqueodlaren, blev jag givetvis mycket intresserad.

Percy Martin är en 84 år gammal man, som tillsammans med sina fem söner driver en farm i St. James Parish strax utanför staden Paulina. Här odlar man ett flertal grödor, men 12 tunnland är avsatta för perique. Tobaksodlingen är ett arv från tidigare generationer, både far och farfar odlade tobak här på farmen, och Percy Martin berättar att då han var barn ägnade sig ett femtontal familjer i trakten åt detta. Han kan inte riktigt sätta fingret på varför det bara går att odla perique just här, men vet att han är beroende av tre olika saker för att lyckas; den jordmån som finns här vid Mississippifloden, utsädet och fermenteringen. Han säger också att vissa forskare påstått att St. James Parish ligger ovanpå någon typ av mineralfyndighet, som ger tobaken dess speciella arom. Detta har dock aldrig bekräftats.

Odling med gamla anor
Då nybyggarna kom till Lousiana i slutet på 1700-talet odlade indianerna redan tobak här. Den som först började odla perique kommersiellt var Pierre Chenet och året var 1824. Det var också han som utvecklade den fermenteringsmetod som ger periquen dess speciella arom. Pierre Chenet blev så intimt förknippad med denna sorts tobak and han av gemene man kallades ”Mr. Perique”.

På 50-talet kontrollerade två familjer hela produktionen, Roussels och Guglielmos. Den sista av dessa båda familjer slutade odla perique 1990. Orsaken sades vara bristande tillgång på utsäde. Då odlingen var på topp producerade The Guglielmo Perique Co. 400.000 – 500.000 pounds (ungefär hälften så mycket i kilo) om året. Detta kan då jämföras med Percy Martins produktion på 16.000 pounds årligen.

En arbetskrävande hantering
Nästan allt arbete då det gäller perique måste göras för hand och allt sker enligt en mycket detaljerad tidsplan. Man börjar sätta plantorna sista veckan i mars och är färdiga i mitten på april. Percy Martin säger bestämt: ”Tidigare än det är inte bra och senare är heller inte bra.” Skörden av plantorna börjar i slutet av juni och det tar tre veckor att skörda de 12 tunnlanden.

Arbetet med att skörda tobaksplantorna inleds under senare delen av eftermiddagen. Man hugger av plantorna, placerar dem varligt på marken och låter dem ligga ute över natten. Den svala och fuktiga nattluften gör att plantorna blir lättare att hantera och inte så sköra. Tidigt nästa morgon är man tillbaka på fältet igen för att hämta plantorna. Man har då ett antal ungdomar från trakten till hjälp. Plantorna körs till en öppen lada med endast en vägg. Här sticker man in en sorts nålar i stjälken med vars hjälp man sedan kan hänga upp dem på de linor som löper längs hela ladan. Vid lunchtid är man klar och efter en stunds vila är det dags att ge sig ut och hugga de plantor som ska hängas på tork nästa dag.

Tre veckor senare har en massa tillfällighetsarbetare samlats på gården. Nu är tobaken färdigtorkad. Först ska tobaksbladen skäras av från stjälken. Några pojkar har som sin uppgift att samla så många blad de kan hålla i händerna och sedan slå dem mot några tunnor, så att damm och jordrester försvinner.

Därefter är det dags för Percy Martin och hans söner att ta över. De sprejar vatten över bladen för att göra dem mera lätthanterliga. Nerven skärs bort och därefter packas bladen i buntar på cirka 1 kg. Dessa buntar placeras i trätunnor där de ska fermentera. Då en tunna är full pressas tobaken ihop med stora skruvtvingar. Två gånger under fermenteringen öppnas tunnorna, i september och i februari. Då vänds bladen och pressas sedan på nytt. I mars är det hela klart och periquen klar för leverans.

Det gångna året var man mycket nöjd med skörden både vad gäller kvalitet och kvantitet.

Två entusiaster gör en insats
För några år sedan var Percy Martin och hans söner nära att lägga ner odlingen av perique. Inte för att man önskade sluta, men odlingen betalade sig så dåligt att det var svårt att få det hela att gå ihop. Som Du förstår av ovanstående är hanteringen hela vägen hantverksmässig och kräver mycket arbetskraft.

Räddningen blev två tobaksentusiaster från New Orleans, Christopher Brown och Matt Nichols. De ville lära sig hur perique odlades och behandlades och begav sig därför till St. James Parish. Sannolikt förväntade de sig att se stora tobaksfält lite här och där vid sidan av vägen, men några sådana stod inte att upptäcka. Efter vissa förfrågningar blev man dock hänvisad till Martins farm. Då dessa båda entusiaster hörde att man funderade att lägga ner produktionen, beslöt de att försöka göra en insats. Detta trots att man helt saknade erfarenhet på området. Det gällde att hitta en uppköpare som var villig att betala ett anständigt pris för denna exklusiva tobak. Det visade sig inte helt lätt.

Brown och Nichols sände provpaket av perique till 50 olika tobaksbolag, men bara ett enda visade ett svagt intresse. Detta bolag, Santa Fe Natural Tobacco Co., gick efter vissa förhandlingar med på att köpa hela Martins produktion. Året var 1999. Vad skulle då bolaget använda periquen till? Jo, till cigaretter! Ja, Du läste faktiskt rätt, cigaretter! Santa Fe Natural Tobacco gör nämligen en exklusiv cigarett som innehåller en liten mängd perique, alltså en cigarett för den verklige finsmakaren.

Det första mysteriet
Det första mysteriet ger sig självt. Eftersom mr. Martin säljer hela sin produktion till en cigarettfabrikant, var kommer då den perique som finns i många piptobaker ifrån? Det finns fortfarande perique i en lång rad tobaksblandningar och jag har aldrig hört någon tobaksblandare säga att den är omöjlig att få tag på. Givetvis ville jag inte låta en sådan fråga stå obesvarad, så jag vände mig till den jag bedömde som mest lämpad att svara, Gregory Pease i USA, som använder perique i många av sina blandningar.

Gregory bekräftar att de uppgifter jag fått är riktiga. Dock behåller mr. Martin en liten del av sin skörd och denna säljs huvudsakligen till olika entusiaster. Av förra årets skörd lyckades dock Gregory få köpa en liten mängd som han använde i en blandning med namnet Stonehenge. På grund av den ringa tillgången på perique gjordes ett mycket begränsat antal burkar (ca.1500) och dessa såldes på några få dagar. Dock är detta sannolikt den sista kommersiellt framställda tobak som innehåller det vi kan kalla ”äkta perique”.

Men, som nämnts tidigare, en lång rad av de tobaker vi röker innehåller perique. Gregory bekräftar att det i dag framställs perique på ett flertal platser i USA. Denna tobak fermenteras enligt de metoder som är gängse i St. James Parish, men på grund av klimat och jordförhållanden skiljer sig tobaken en del. Vid en provsmakning av ren perique är det enligt Gregory lätt att skilja den ”äkta” varan från den ”oäkta”. Dock har det visat sig vid blindsmakningar att experter inte kunnat skilja dessa två tobaker åt då de använts i blandningar. Det verkar alltså som om den perique som odlas på andra håll fungerar lika bra för att sätta lite extra kraft och piff på en blandning.

Visst ska vi omhulda de myter som finns inom vår hobby och, om de är tilltalande, bör de hållas för sanna så länge de inte kan motbevisas. Men vi kan inte heller leva med vilka lögner som helst. Det är lite märkligt, att i alla pipböcker jag läst omhuldas den gamla myten om perique. I böcker av äldre datum är det motiverat – då var det nog helt sant – men i moderna böcker borde man veta bättre. Den mest produktive av alla författare inom detta område, Richard Carleton Hacker, skriver i sin senaste bok Pipesmoking – a 21st Century Guide (publicerad år 2000) att perique endast odlas på en enda farm i St. James Parish och att alla försök att odla den på andra ställen misslyckats. Han skriver också att tillgången är så begränsad att många tobaksblandare slutat använda denna typ av tobak. Jag kan inte låta bli att undra: Är den gode R.C. Hacker okunnig om hur det förhåller sig, eller vill han bara att den gamla myten ska leva vidare?

Det andra mysteriet
Men det finns ytterligare ett mysterium då det gäller perique – dess mycket speciella egenskaper.

Ingen annan tobak behandlas på samma sätt som perique och därmed blir den också mycket egenartad. Men vad smakar den? Ja, säg det! Jag har hittills inte hört någon som kunnat beskriva detta på ett tillfredsställande sätt. De vanligaste beskrivningarna brukar vara, att den har en starkt aromatisk och mycket speciell lukt och smak. Detta säger egentligen ingenting, men efter att vid ett tillfälle ha rökt ren perique förstår jag svårigheterna. På ett klubbmöte för cirka 10 år fick jag av tobaksblandaren och inköparen av råtobak Leif Hansson vid Swedish Match lite ren perique. Jag tog med tobaken hem för att kunna röka den i lugn och ro. Det var en häftig upplevelse! Perique är ruskigt stark! Men hur den smakade kan jag inte beskriva; särskilt god var den dock inte. Tydligen luktade den heller inte så gott, för då min hustru kom in medan jag satt och bolmade som värst, höll hon på att trilla baklänges ut genom dörren.

Nu ska perique inte rökas bar, det är en kryddtobak som användes med mycket varlig hand av blandarna. Det fina med den är, att den ökar både fyllighet och arom hos vissa andra tobakssorter. En ganska medioker virginia kan med en liten tillsats perique lyftas till en läckerhet. På det sättet har periquen samma egenskaper som vissa kryddor i matlagning; de smakar i sig inte särskilt mycket men lyfter fram de olika ingrediensernas positiva egenskaper. Hur detta går till är ett mysterium, både då det gäller mat och tobak.

Perique används i många tobaksblandningar, men tillsatsen rör sig om ett fåtal procent. För stora tillsatser anses inte ge en välsmakande blandning och – åtminstone för personer med svagt hjärta – kan de bli mer eller mindre hälsovådliga. Men det finns även äldre personer som klarar det mesta. Den nu tyvärr avlidne tobaksblandaren Gerhard Ankjær vid My Own Blend i Köpenhamn berättade om en äldre herre som kom in i butiken och ville ha komponerat en egen tobaksblandning. Han insisterade på att den skulle innehålla mycket perique. Efter viss övertalning blandade Gerhard i 10 procent, men kunden var ändå inte nöjd. Till slut krävde han bestämt att det skulle vara minst 30 procent. Med viss förskräckelse gjorde Gerhard som mannen ville – kunden har ju som bekant alltid rätt. En viss rädsla fanns dock att den gamle mannen skulle drabbas av andnöd och falla ner död då han tog sitt första bloss. Men ej så! Denne nöjde kund rökte sedan aldrig något annat än just denna, synnerligen kraftfulla blandning. Det finns vissa som har både mage och hjärta av stål, även vid hög ålder.

Jan Andersson

Lite mer om Lousiana Perique
För snart fyra år sedan hade vi här i Rökringar en artikel med rubriken Lousiana Perique – en tobak med många mysterier. Bakgrunden var uppgiften i en amerikansk tidning, att det bara fanns en enda odlare av Perique kvar i Lousiana, Mr. Percy Martin. Jag blev ganska förbryllad över detta, särskilt som det stod att Mr. Martin sålde hela skörden till en cigarettfabrikant. Men det finns ju många piptobaker på marknaden som innehåller Perique, så var kommer då den ifrån? Jag vände mig till högsta expertis, den amerikanske tobaksblandaren Gregory Pease, för att få en förklaring. Gregory bekräftade att huvuddelen av Percy Martins skörd går till cigarettillverkning, dock brukar Mr. Martin behålla en liten del som säljs till entusiaster. Det året, 2002, hade Gregory fått köpa ett parti, vilket han använde i sin blandning Stonehenge. Men alla andra tobaksproducenter då, varifrån får de sin Perique?

Gregory berättade att det numera odlas tobak som kallas Perique på ett flertal platser i USA, men att denna skiljer sig en hel del från den äkta varan då man smakar den ren. Dock lär, enligt Gregory, även experter ha svårt att skilja den ”äkta” från den ”oäkta” Periquen, då den används i en blandning. Detta är alltså förklaringen till att det inte tycks råda någon brist.

I senaste numret av Pipes & Tobaccos fick man dock ett uppmuntrande besked. Men innan vi går in på det, kanske vi ska friska upp minnet om vad Lousiana Perique är för en tobak:

Perique odlas endast i ett mycket begränsat område vid Mississippifloden, St. James Parish, det enda ställe där jordmån och klimat är sådana att man kan få fram denna mycket speciella tobak. Nästan allt arbete måste göras för hand och allt sker enligt en mycket detaljerad tidsplan. Man börjar sätta plantorna sista veckan i mars och är färdig i mitten på april. Skörden börjar i slutet av juni.

Arbetet med att skörda tobaksplantorna inleds under senare delen av eftermiddagen. Hela plantorna huggs av och placeras varligt på marken där de får ligga över natten. Den svala och fuktiga nattluften gör dem lättare att hantera och inte så sköra. Tidigt nästa morgon är man tillbaka på fältet, samlar ihop plantorna och kör dem till en öppen lada, där de hängs upp för att torka.

Tre veckor senare är tobaken färdigtorkad. Bladen sprejas med vatten för att bli mer lätthanterliga, nerven skärs bort och bladen packas i buntar på cirka 1 kg. Dessa buntar placeras i trätunnor för att fermentera. Då en tunna är full pressas tobaken ihop med stora skruvtvingar. Två gånger under fermenteringen öppnas tunnorna, bladen vänds och pressas sedan på nytt. I mars är det hela klart och periquen klar för leverans.

Vad är då så speciellt med Perique? Jo, Perique är en kryddtobak som tillsätts i små mängder till vissa blandningar. Jag har vid ett tillfälle smakat ren Perique, men kan inte förklara hur den egentligen smakar, bara att den är väldigt stark. Någon sade att den fungerar som vissa kryddor vid matlagning – den smakar i sig inte särskilt mycket, men framhäver råvarornas goda egenskaper. Detta är kanske den bästa förklaringen. En liten tillsats av Perique ökar fylligheten hos en ren Virginia och i en från början lite smaklös blandning, lyfter den fram de andra tobakernas smak.

Det som berättas i Pipes & Tobaccos är att det nu förutom Mr. Martin finns ytterligare en odlare i området. Det är ett gammalt anrikt företag, L. A. Poche, som under nya ägare återupptagit produktionen. De tidigare ägarna, bröderna Leon och Neal Poch, är femte generationen i rakt nedstigande led till Pierre Chenet, den man som i slutet på 1700-talet utvecklade och moderniserade den av indianerna utvecklade urgamla metoden att odla och fermentera Perique. Under många år hade bröderna sitt företag till försäljning, men då ingen köpare infann sig lät man produktionen självdö. Så sent som förra året övertogs dock företaget av Mark Ryan och Steve Coley. Årets skörd är begränsad, men redan nästa år räknar man med att vara i gång för fullt.

Förutom ren Perique producerar Ryan och Coley även en blandning kallad Acadian Blend. Detta är en blandning av Perique och Kentucky Green River, en tobak som fungerar som stabilisator för Periquen. Genom att Perique odlas i så små mängder varierar kvaliteten kraftigt från år till år, och Kentucky Green River kan man i stor utsträckning överbrygga dessa svängningar. Ryan och Coley försäkrar att detta inte är någon ny företeelse, metoden har använts ända sedan 40-talet. De säger också att de flesta tobaksblandare föredrar Acadian framför ren Perique, just därför att den gör det lättare att hålla en jämn kvalitet.

Man har också tagit fram en helt ny tobak kallad Cajun, en Virginiatobak som odlas i Kentucky och torkas över öppen eld. Efter torkningen fermenteras den på samma sätt som Perique men får helt andra egenskaper. Med sin rökiga karaktär blir den något av ett mellanting mellan Latakia och Perique. Förra året producerades endast en enda tunna, men resultatet var så lovande att man nu tar fram den i större kvantiteter. McClelland har köpt hela produktionen och använder den i tre av sina blandningar (vilka avslöjas dock inte).

Perique används i en mängd tobaksblandningar, så vi lär nog även i framtiden få leva med att huvuddelen kommer från andra ställen än det lilla område i Lousiana där dess ursprung finns. Men det känns i alla fall bra att odlingen i St. James Parish lever kvar, och man kan ju aldrig veta – kanske kommer Periquen i just den blandningen Du röker därifrån.

Jan Andersson