Historien om två Latakior (aug-00)

Under många år har syrisk latakia varit nästan omöjlig att få tag på i USA. Vi har hört många beklaganden över att detta ädla tobaksblad försvunnit. Ofta ackompanjerat av känslan av att om bara syrisk latakia  fortfarande gick att få tag på, så skulle allt bli bra i tobaksvärlden igen. Men så är det med många saker. Vi verkar ofta glömma det faktum att saker från förr ofta blir mer dyrbara när de inte längre är tillgängliga.

I vår gemensamma sorg över att den välsignade syriska latakian inte finns är det lätt att ta de saker som finns tillgängliga för givna. Hur är det t ex med de fina bladen från Cypern? När den syriska latakian i dag äntligen finner vägen till våra pipor igen, är det kanske läge att penetrera Latakians värld generellt en stund. Genom att titta närmare på var och en av dem kan vi kanske få ett nytt perspektiv på båda varianterna av denna ädla, rökiga växt.

Latakians särdrag

Även om den ursprungliga syriska och den nu allt vanligare cypriotiska latakian har samma namn och bereds på samma sätt, så är dessa två tobaker mycket olika. Var och en har sin unika kvalitet och mycket typiska personlighet.

Syrisk latakia produceras av långa, smala blad från en tobaksplanta vid namn ’shekk-el-bint’. Efter skörden soltorkas bladen varefter de hängs upp i lador för att rökas ovanför eldar av trä och kryddor från trakten. Här får tobaken sin karakteristiska rökiga arom och särpräglade doft. Shekk-el-bint är en stark tobak och innehåller en häftig dos nikotin, vilket delvis förklarar rökens robusta ”body”. Efter en lång tids lagring får bladen en djup mahognybrun färg med en stickande, jordig, lite skarp rökig arom, påminnande om drivvedsbrasor på stranden. Deras mycket bestämda arom är kryddig och något besk. Möjligen skulle man också kunna kalla den skarp. Den kan därför mycket lätt bli dominerande i en blandning och ta udden av i stort sett allt utom de mest robusta Virginiatobakerna. I små kvantiteter förenare den sig på ett delikat sätt med sina kamrater. I stora mängder utser den sig själv till allenarådande. Om man röker den ren, blir den genast rent diktatorisk – man blir snabbt övermätt och den beska eftersmaken stannar kvar på tungan.  Rummet kan också börja snurra för den som inte är van vid så starka nikotindoser.

Den syriska latakians ökusin börjar sitt liv som en småbladig Smyrna- eller Izmirart. Detta är en turkisk tobak, relativt nikotinsvag och känd för sin delikata söta doft och goda ”brinnegenskaper”. De skördade bladen lufttorkas i lador och röks sedan på liknande sätt som den syriska. Slutprodukten är nästan kolsvart, med en djupare och mörkare arom än sin syriska kamrat. Å andra sidan är dess doft mindre pikant, med en rundare, mindre fokuserad rökighet. Dess tydliga sötma är helt olik den hos en mogen Virginia, eller en sötad aromatisk tobak. Lite mer smygande ”inkrypande i sovsäcken på tältplatsen när mörkret fallit på”. Fastän den är mildare än den syriska till sin natur kan dock den cypriotiska latakian bli ogenomtränglig för mer delikata tobaker om den tillsätts i för stora proportioner. En liknande övermättnad som gäller den syriska inträder snabbt om den röks ren. Eftersmaken är dock mera kortlivad.

Båda tobakerna erbjuder en distinkt och unik färgton på blandarens palett, och med den långa avsaknaden av syrisk latakia, har skallgången efter typiska engelska mixtures varit förgäves. Att försörjningslinjen åter öppnats är verkligen goda nyheter för dem som älskar dessa sofistikerade tobaker som både vidgar möjligheterna att skapa nya blandningar som att kanske återuppliva klassiska sådana från forna dagar.

Att blanda latakia

Att blanda tobak är en balansakt. Även man kan dra upp riktlinjer så finns inga exakta regler. Styrkan och djupet hos var och en av de individuella tobakerna måste tas hänsyn till för att uppnå det resultat blandaren har i sikte. De procentsiffror som nämns längre fram tjänar bara som grova tumregler. Varje rökare reagerar på sitt lilla sätt på de olika komponenterna i receptet, men i en väl genomförd blandning ska varje komponent förena sig harmoniskt med de övriga. Resultatet i en blandning ska verkligen vara mera än summan av dess delar.

Om cypriotisk latakia kan jämföras med en fin Vintage Port, kan syrisk liknas vid en torr Fino Sherry. Därför måste dessa två tobaker hanteras mycket olika när man skapar en mixture. Vilken typ av latakia man än använder, kan den kännas i en mixture vid så låg andel som 3%. Vid 5% är det ingen tvekan. Över dessa nivåer börjar latakian verkligen fjädra sig.

När mängden cypriotisk latakia närmar sig 10% av en blandning, blir dess djupa, unikt söta arom levande och dess karaktär fortsätter att utvecklas till omkring 40-45%. Vid denna punkt kommer latakian att överskugga i stort sett alla andra tobaker i blandningen. Den tappar därför i nyanser och komplexitet och ger en tämligen endimensionell rökupplevelse. Det finns säkert blandningar med ännu högre latakiainnehåll, och dessa uppskattas av många rökare, men mera för ”latakiaupplevelsen” än någon mera subtil känsla.

Genom sin sötma blandar sig cypriotisk latakia, i rimliga doser, utan problem med virginiatobaker. Den ger blandningen större komplexitet genom att tillföra mer ”body” tillsammans med dess distinkta, rökiga smak. Kombinationen cypriotisk latakia och orientaliska tobaker är kanske det som kräver mest omtanke. Genom sin finstämt delikata arom överflyglas de lätt av den mer intensiva latakian. Medan en känslig hand belönas med en sublim blandning, kan ett för grovt handlag liknas med att lägga in för många habaneros i en salsa. Dylika upplevelser glömmer man inte i första taget.

Syrisk latakias vinliknande karaktär börjar blomma ut vid 10-12%. Sedan höjer den röststyrkan tills den blir helt dominerande vid 30-35%, då den rent av kan smaka obehagligt. Speciellt försiktig måste man vara när den blandas med mera subtila tobaker. Annars kommer rökarens uppmärksamhet att helt inriktas på den kraftigare smaken av latakia och inget utrymme för mer nyanserade smakutrymme lämnas. En annan faktor att ta hänsyn till är nikotinhalten. Syriska latakia är en stark tobak och allt för mycket sådan kan ge ett verkligt ”sit-down”-stopp.

Aromen hos syrisk latakia är, om än intensiv, något mera ”genomsläpplig” än cypriotisk. Sparsamt använd kan den ge en ny dimension till en orientalisk mixture med sin skarpa, direkta rökighet. Men försiktighet tillråds när den blandas med virginiatobaker. I små mängder kan den tillföra en angenäm klarhet hos en mörk, mogen Virginia. Men tar man för mycket kan resultatet bli katastrofalt. Precis som med andra kryddor är försiktighet en dygd.

Sammanfattning

Latakia är i Syrien känt som ”Abourihm”, ”the King of Flavour”. Det är lätt att förstå varför. Det är också lätt att förstå att använd i övermått, kan latakia bli en allt överskuggande despot som slår ihjäl varje annan smaknyans som vågar visa sig. Tobaksblandaren, som agerar som rådgivaren till kungatronen, kan frambringa det bästa som den regerande monarken har att erbjuda. Förutsatt förstås att hans föresatser är de rätta och rättvisa, och att han inte bara är ute efter att sätta sig själv ovanför sin trogna undersåtar, som var och en tillför kungariket något väsentligt.

På senare tid har det varit tunnsått med goda nyheter inom tobaksvärlden. Att syrisk latakia åter är tillgänglig borde firas med champagne. Men vi får inte glömma att visa uppskattning för ”den sittande regeringen” från Cypern. Oavsett vi föredrar den ena eller den andra, eller ännu hellre båda två, så låt oss höja våra pipor till båda kungatronerna med en hjärtlig skål! Länge leve Kungarna!

Gregory Pease

Översättning: Bengt Carlson