Fermentering (ur RR 6 nov. 1992)

En mycket viktig faktor i beredningen av tobak är fermenteringen. För tobakens smak och arom är denna process helt avgörande. Kemiskt sett beror den på att sockret i tobaken reagerar med aminosyror varvid det bildas aromämnen. Detta är en process som fortgår ända tills Du röker tobaken i din pipa. Generellt sett kan man säga att tobaken blir bättre ju längre den lagras under förutsättning att det sker under rätt omständigheter. Detta är naturlig fermentering som också kallas att tobaken åldras. Processen kan påskyndas genom olika metoder såsom pressning eller uppvärmning. Man ser ibland omnämnt att en viss tobak inte fermenterats. Med detta menas då att man inte har påskyndat processen genom några speciella insatser. Fermenterar gör tobaken antingen man vill det eller inte. Och oftast vill man det.

Fermenteringen fortgår även sedan tobaken packats i vakuumförslutna burkar, även om processen nu går långsammare. Den äldsta tobak jag smakat var en 28 år gammal blå Capstan och en så fyllig, rund och fin smak har jag vare sig förr eller senare känt hos Capstan. Nu kan man ju inte med säkerhet säga att det berodde på tobakens ålder, men själv är jag helt övertygad om detta. Såväl tobaksodlare som tobaksblandare har blivit duktigare i dag än de var för 28 år sedan, så jag tror inte att blandningen var bättre då. Dessutom har samma iakttagelse gjorts av andra piprökare som har fått tag på gamla burkar tobak. Förakta alltså inte gamla tobaksburkar utan köp dem istället. Ofta blir dessutom tobakshandlaren så glad över att bli av med den där gamla dammiga burken att han kanske rent av lämnar rabatt. Påpekas bör dock att det endast är tobak som är vakuumförpackad i plåtburk som bör lagras. Det finns viss tobak som är vakumiserad i aluminiumfolie, men jag är ytterst tveksam till om den tål längre lagring. Och de i plastficka är närmast att betrakta som färskvara. Visserligen kan man lagra all tobak hur länge som helst, men då måste lufttemperatur och fuktighet vara de rätta. En tobak som en gång torkat blir aldrig vad den varit, även om man fuktar den. Tillsammans med fukten avdunstar en hel del smakämnen som inte går att återställa.

Jag betvivlar att det finns någon produkt som är sämre varudeklarerad än tobak. För det mesta kan Du inte utläsa något av värde utanpå förpackningen. Fraser som ”mild and sweet” och ”mild with a rich flavour” för att ta två exempel ur högen säger absolut ingenting. Står Du därför med en tobak framför dig som Du aldrig har provat och som kommer från en obekant tillverkare, har Du ingen möjlighet att avgöra vad burken eller paketet innehåller. Och har Du inte turen att befinna dig hos en av de få kunniga tobakshandlare vi har här i landet, får Du ingen hjälp från det hållet heller.

Jag såg ett talande exempel på detta hos en tobakshandlare här i grannskapet för ett antal år sedan. När jag kom in stod där en herre som tydligen hade bestämt sig för att prova något nytt i tobaksväg. Han hade fastnat för två burkar och trodde väl att innehållet var likartat eftersom det stod mixture på båda burkarna. Just när jag kom in frågade han den mycket vänliga damen bakom disken vilken som var bäst, varvid hon svarade att båda tobakerna var mycket bra och att han nog blev nöjd vilken han än valde. De två tobakerna var Dunhills Nightcap och Erinmore Mixture. Damen hade onekligen rätt i att båda är förnämliga tobaker, men att välja mellan dem kan liknas vid att välja mellan en plankstek och en banana-split på en restaurant. Den som har rökt dessa tobaker vet att Nightcap (som då fortfarande fanns att få här i landet) är en mycket kraftfull Latakia-mixture medan Erinmore Mixture är en söt, kraftigt flavouriserad irländsk tobak. Inget av detta går att utläsa utanpå förpackningen, utom att den förstnämnda är tillverkad i England och den senare i Irland. Detta är en ledtråd för den erfarne men inte för nybörjaren.

Numera kan man ofta inte ens utläsa i vilket land en tobak är tillverkad. Detta gäller särskilt många traditionellt engelska tobaker som numera ofta tillverkas på annat håll, huvudsakligen i Danmark eller Tyskland. Vad det gäller Danmark verkar det dock som en omsvängning håller på att ske. Så har till exempel tillverkningen av den gamla ärevördiga engelska tobaksserien FOUR SQUARE övertagits av danskarna och här står tydligt angivet MADE IN THE KINGDOM OF DENMARK. Jag tror detta hänger samman med ett ökat danskt självförtroende inom detta område. Förr betraktades dansk tobak som något sött elände som knappt gick att röka, men under senare år har man blivit mer och mer framstående på att framställa verklig kvalitetstobak, som har mottagits mycket positivt bland kräsna piprökare världen över.

De som definitivt inte har självförtroende i detta avseende är tyskarna, även om de har det i de flesta andra avseenden. En stor del av de gamla engelska märkena tillverkas där, men jag har hittills inte sett MADE IN GERMANY på någon av dessa förpackningar. Det närmaste man har kommit är att skriva MADE IN THE EEC. För det mesta står det ingenting.

Det är beklagligt att så mycket av tobakshanteringen har försvunnit från England. Historien om Rattray’s tobaker är ett bra exempel på hur det ofta har gått. Från början tillverkades de i den lilla skotska staden Perth i ganska liten skala. Det fanns 14 olika sorter och gemensamt för alla var att de höll absolut högsta klass. Och högsta pris! De förpackades i dosor som innehöll 114 g (4 ounces). Ryktet om tobakernas förträfflighet spreds snabbt under 60-och början av 70-talet och efterfrågan blev betydligt större än den lilla fabriken förmådde. I Perth lät man sig dock ej stressas av detta utan fortsatte i sin egen takt, tobakshandlarna och rökarna fick helt enkelt vänta. Detta skapade en myt runt tobaken och om man lyckades få tag på en eller ett par burkar, så var man lycklig i flera dagar. Det fanns på den tiden en mycket intresserad tobakshandlare i Hässleholm och ibland kunde jag se på hans stora leende då jag kom in i affären att nu hade han fått in några burkar Rattray’s. Han förvarade dem alltid under disken och de såldes bara till stamkunder.

I slutet av 70-talet överläts produktionen till Robert McConnell i London. Detta var en välrenommerad och framstående firma, men myten försvann eftersom tobakerna nu kunde fås i obegränsad omfattning.

För cirka 2 år sedan såldes McConnell till tyska Oppenheimer och tobaken blandas nu i Tyskland. Detta kan man inte se på burkarna. Från början var de märkta MADE BY CHARLES RATTRAY men redan när McConnell övertog tillverkningen ändrades detta till MADE FOR CHARLES RATTRAY. Denna text bibehålls fortfarande. Om man kommer över en gammal burk kan man dock med en våg kontrollera om den är engelsk- eller tysktillverkad, eftersom man samtidigt som tyskarna övertog tillverkningen ändrade måttet till 100 g från de traditionella 114 g. Nu är sannolikheten för att Du i dag skall hitta en engelsktillverkad burk ytterst liten och möjligheten att Du skall hitta en skotsktillverkad är närmast obefintlig.

Tilläggas bör att Rattray’s tobaker fortfarande är mycket bra, även om de tillverkas i Tyskland.

Jan Andersson