”It’s good to be a pipemaker”, brukar Tom Eltang säga.  Jag håller med. Inte nog med att det är en trivsam sysselsättning, det har även trevliga sidoeffekter. T ex att byta pipor med andra pipmakare! ”Jag gör en åt dig så gör du en åt mig.”

Jag kom i kontakt med en ung tysk pipmakare, Cornelius Maenz, för några år sedan. Vi mailade flitigt till varandra och utbytte synpunkter och erfarenheter. Vid något tillfälle undrade han om vi inte kunde göra var sin pipa till varandra. Jag var inte svår att övertala, för jag beundrar hans pipor mycket. Inte minst hans säkra formkänsla. T o m Bo Nordh var imponerad av Cornelius talang.

Även om man vindlägger sig om att göra alla sina pipor så bra så möjligt känner man lite extra press när man vet att pipan ska hamna hos en annan pipmakare. Man vet att den kommer att bli synad in i minsta detalj och att alla eventuella skavanker kommer att avslöjas. Men jag tog ”Gud i hågen” och skickade en pipa till Cornelius. Han blev glad och gillade pipan. Men sedan gick tiden och ingen Cornelius-pipa kom till mig. Så jag började nästan ge upp hoppet.

För en tid sedan gick DM av stapeln i Köpenhamn och jag visste att Cornelius förmodligen skulle dyka upp där. När jag klev in i utställningslokalen frågade jag Per Bilhäll om så var fallet. Per log lite underfundigt och sa att det stämde och att han hade en pipa med till mig. ”Hoppas att du inte gillar den”, sa Per. ”För då vill jag köpa den av dig!” Sedan visade han mig till Cornelius som genast letade upp min pipa. Gissa om det var med bultande hjärta som jag öppnade läderpåsen.

I min hand såg jag en liten, fjäderlätt ”Blowfish” med bambuhals. Cornelius undrade lite nervöst om den kanske var för liten. Men jag försäkrade honom att jag gillar lätta pipor. Efter att ha synats från alla håll provade jag den i munnen. Den kändes knappast och draget var helt perfekt. För att inte tala om hur bekvämt bettet var. Jag tittade lite närmare på det och baxnade över hur tunt det verkade vara. Cornelius visste inte, för han hade inte mätt!!! Väl hemkommen till Lund igen gick jag genast till verkstaden och mätte. 2,85 mm!!! För dem som inte känner till det, så är 4 mm något slags standard för hur tjockt bettet högst ska vara. Själv brukar jag göra dem aningen tunnare 3,8-3,9 mm på pipor som ska säljas och 3,4-3,6 om jag vet att jag ska behålla pipan själv. Eftersom hålet genom bettet håller ca 1,8 mm så blir det ju inte mycket kvar att bita i. På min Cornelius-pipa alltså en halv millimeter. Ändå är draget helt utan motstånd (bättre än jag själv någonsin lyckats åstadkomma) och en piprensare går lätt igenom. Rena trolleriet!

Naturligtvis har jag granskat pipan med Argus-ögon. Den är fullständigt perfekt i varje liten detalj. Facetterna på tobakshuvudet alldeles rena och lagom skarpa, övergången mellan huvud och hals delikat, anslutningen mellan bambu och övriga delar så eleganta som det bara går att göra dem. Och utformningen av skaftet harmonierar helt med halsen. Men framför allt kanske, Cornelius har åstadkommit en harmoni mellan symmetri och assymetri som är en njutning för ögat.

Till råga på allt är pipan fantastiskt bra att röka i!

Bengt